Segas sista spelkonsol Dreamcast fyller tio (västerländska) år nu i september. Jag hajar till. Har det verkligen redan gått tio år sedan maskinen lanserades och tog mitt hjärta med storm?
Just nu minns vi tioårsdagen av den amerikanska releasen, den 9 september 1999 (lanseringsdatumet 9.9.99 satt onekligen som en smäck inför releasen). Den svenska lanseringen skulle ha ägt rum den 23 september 1999, men sköts fram till den 14 oktober. Någon vecka senare stod en vit läcker drömmaskin framför min TV. Jag satt med världens mest kraftfulla spelkonsol, det stod ”SEGA” på den och jag spelade Sega Rally 2 hela kvällarna. Lyckan fanns nära till hands.
Det kaxiga Sega var tillbaka. Under åren med Mega Drive fick Sega närmast storhetsvansinne, vilket reklamannonserna i tidningar som Sega Force visar. ”Sega. Beat us. If you can.” Det var den kaxiga uppstickarens långa finger till Nintendo. Nya tider hade kommit, Sonic hade sprungit om Mario (i alla fall ville vi tro det) och Nintendo var inte längre det häftigaste där ute. Maskinen var givetvis en dröm för alla Sega-spelare som lidit under de hårda åren när Saturn tog stryk och marginaliserades av framför allt PlayStation. Segas namn var draget i smutsen, Dreamcast skulle återupprätta företaget och åter placera det i en ledarposition. Drömmen varade bara i ett och ett halvt år. 2001 beslöt Sega att lägga ned tillverkningen av Dreamcast och börja utveckla spel för PlayStation 2 och sedermera även Gamecube och Xbox. Vi hann få Shenmue II, en oavslutad del i sagan. Men andra projekt frös inne och spelskaparen Yu Suzuki kastades i samma veva ut i kylan. Orsakerna till att det gick så fel har diskuterats till leda. Det finns många ”tänk om”-scenarier. Men i denna bransch, precis som i alla branscher, handlar det i slutändan om en sak: pengar. Har du inte tillgång till slantar, spelar det ingen roll hur fantastiska idéer du har. När Microsoft gick in i väggen med Xbox hade de ekonomiska resurser att lära av misstagen genom att chocksänka priset med 1 500 kronor, driva på med marknadsföring, lansera en ny handkontroll samt köpa spelutvecklare. Ändå gjorde de i slutändan miljardförluster på sin första spelkonsol. Detta kunde Sega aldrig göra (även om ett sista desperat försök att locka kunder var att skänka bort maskiner om folk bara tecknade ett abonnemang på onlinetjänsten SegaNet i USA). Många brukar lyfta fram att Dreamcast delvis sänktes av bristfällig marknadsföring, helt enkelt därför att så få hördes talas om den. Det är bara delvis sant. Sega satsade faktiskt väldigt mycket pengar på marknadsföring, men satsningen var möjligen inte den mest effektiva. Att sponsra stora fotbollslag hjälpte knappast att göra Dreamcast världskänd. Att Electronic Arts valde att ignorera formatet, vilket gjorde att Dreamcast inte fick de livsviktiga Madden-spelen i USA eller de viktiga FIFA-spelen i Europa, var ett hårt slag.
Och så var det ju PlayStation 2. Sega hade små möjligheter att stå emot Sonys enorma hypemaskin. Sony lyckades få människor att vänta i stället för att springa till affären och köpa en Dreamcast. Onekligen var det ett tveksamt beslut där och då. Samtidigt som PlayStation 2 vid releasen inte hade mycket annat än halvbra spel som Tekken Tag Tournament och Ridge Racer V, erbjöds Dreamcast-spelarna nyskapande och storslagna spelupplevelser som Jet Set Radio, Soul Calibur, Virtua Tennis, Resident Evil Code: Veronica och inte minst Shenmue. Men det spelade ingen roll.
För en inbiten Sega-spelare var det obegripligt hur någon kunde välja att spela Tekken Tag Tournament i stället för Soul Calibur och hur någon med en enda kvarvarande hjärncell kunde ignorera Shenmue. Men tittar jag tillbaka hittar jag ingen i min bekantskapskrets som ägde en Dreamcast. PlayStation hade alla och samtliga gick och trånade efter Sonys nästa lekmaskin.Som konsumenter följer vi vårt hjärta och magkänsla betydligt oftare än vår hjärna.
Trots det bittra nederlaget, skrev Sega åter igen spelhistoria. Dreamcast var den maskin som på allvar introducerade onlinespel via konsol. Musikspel med rörelsekänslig kontroll fanns redan då i form av det svindyra Samba de Amigo (som ingen köpte). I dag kastar vi ut tusenlappar på vårt egna rockband. Var Dreamcast då helt enkelt långt före sin tid? Skulle det förklara varför det gick som det gick? Det kanske är en för välvillig tolkning. Men onekligen är det så, att den som först lanserar en idé eller produkt inte alltid ror framgången i hamn. Sega har varit först flera gånger utan att bli framgångsrika. De lanserade exempelvis Dreamarena/SegaNet, men det var först när Microsoft tog idén vidare med Xbox Live som onlinespel via konsol blev en framgång. Samtidigt som företaget har haft några av spelvärldens mest kreativa hjärnor, har Sega även gjort avskyvärda ekonomiska kalkyler som kastat goda idéer över ända. För mig kommer Dreamcast alltid att ha en speciell plats i mitt spelarhjärta. Den står bakom glas i min hylla och plockas fram några gånger varje år. I ärlighetens namn ska dock sägas att det är få av spelen som håller än i dag. Dit hör de spel som nämnts ovan, men även Phantasy Star Online, Skies of Arcadia och några till. Det går inte att komma ifrån att när vi diskuterar Dreamcast, får de nostalgiska känslorna oss att se på både spelen och maskinen med snällare ögon. Och det är väl maskinen trots allt värd?
En dröm som sprack.
Senare: Maskinen som förändrade mitt liv