Legendaren Shigeru Miyamoto, Marios pappa och allmänt ansedd som spelbranschens kanske främste designer, intervjuas i nya numret av Edge, som släpps i dag.
Miyamoto säger att Nintendos mål nu är att underhålla sina mest trogna fans, inte att expandera sin publik till nya grupper. Han säger bland annat:
”[These are] the sort of people who, for example, might want to watch a movie. They might want to go to Disneyland. Their attitude is, ’okay, I am the customer. You are supposed to entertain me.’ It’s kind of a passive attitude they’re taking, and to me it’s kind of a pathetic thing. They do not know how interesting it is if you move one step further and try to challenge yourself [with more advanced games].”
Det är en intressant inställning till förhållandet mellan producent och konsument som Miyamoto visar prov på när han alltså lägger ansvaret för upplevd underhållning på konsumenten, inte företaget som utvecklar produkten som är avsedd att underhålla. Samtidigt kan det ses som en känga till alla som ”inte förstår” storheten i Nintendos spel.
Citatet är dock intressant av andra skäl. Dels är det efter en generation (DS och Wii) där just casualpubliken gav företaget oerhörda framgångar och otroliga vinster en smula anmärkningsvärt att kalla denna kundgrupp ”patetisk” (om vi utgår från att översättningen är korrekt). Dels är det första gången som en person i Nintendos ledning öppet säger att företaget inte ska fokusera på casualpubliken längre.
Det finns dock goda skäl till ett skifte från ”casual” till ”core”. Miyamoto och Nintendo har insett att den sistnämnda publiken redan är förlorad. Den har gått vidare till mobila spel på telefoner och plattor. Med gratis- och sjukronorsspel kan Nintendo inte konkurrera. Ska inte konkurrera. Jag kan därför förstå motviljan till att börja släppa Mario, Zelda och Donkey Kong till Android och IOS, även om det säkert skulle kunna ge en hel del inkomster.
Nintendo gjorde ett (så här med facit i hand tafatt) försök att behålla casualpubliken när de lanserade Wii U. En ny gimmickkontroll, ett nytt partyspel till releasen och saken skulle vara biff. Nintendo of Americas Reggie Fils-Aime sade rent av att målet var att nå ytterligare kundgrupper som tidigare inte spelat (vilka nu de kunde tänkas vara).
Försäljningsfiaskot för Wii U – för det måste det trots allt kallas – blev ett uppvaknande, och det är detta uppvaknande som Miyamoto nu sätter ord på. De gjorde försök att nå casualpubliken med Wii U – men uppföljare som Wii Fit U och Wii Party U kändes dock som ganska halvhjärtade försök. Nintendoland upplevdes inte som revolutionerande nog för att motivera ett köp.
Så i stället för att bli en bred plattform som omfamnades av såväl farmor som lågstadiebarn, blev Wii U en nischkonsol för de mest trogna Nintendofansen. Det är denna grupp som håller Nintendo flytande just nu, och det faller sig därför naturligt att fokusera på dem. Vi ser att de sista åren för Wii U kommer att bjuda på mycket godis för Nintendos fans, men nästan ingenting för någon annan.
Betyder detta att Nintendo ger upp kampen om att nå många av dem som köpte Wii och framöver enbart kommer söka tillfredsställa sina trogna fans? Innebär det i så fall ett tråkigare Nintendo som inte tar risker? Det är svårt att säga i dag.
Men det är glädjande att se att Nintendo tycks ha reflekterat över de uteblivna framgångarna för Wii U och förstått att det inte handlar om otur (som Iwata tidigare antytt) utan faktiskt om att marknaden, och därmed efterfrågan, har förändrats. Även Nintendo måste sålunda förändras.
Nintendo kan troligen överleva utan att sälja 100 eller ens 50 miljoner konsoler. Deras trogna fans köper deras spel. Amiibo kommer inte att bli ett nytt Skylanders, men säkerligen bli populärt bland – just det – Nintendos trogna fans. Här finns pengar att hämta, och Nintendo gör rätt i att lägga sitt fokus här.
Månne kommer vi i framtiden få vänja oss vid en Nintendokonsol som har en begränsad kommersiell framgång sett till bredden men som omfamnas av företagets fans och ger företaget goda inkomster. Vi vet redan att Nintendo arbetar på ett samlat gränssnitt á la Android eller IOS för sin(a) nästa plattform(ar). Det kommer innebära crossbuy men framför allt resursvinster vid spelutvecklingen.
Troligen har Nintendo kommit till slutsatsen att de inte heller framöver kommer kunna räkna med ett brett stöd från tredjepartsutvecklarna, vilket kräver en större insats från dem själva och förutsätter att de stationära och bärbara enheterna bygger på samma system.
Den stora frågan är förstås: Är Nintendos fans tillräckligt många för att bära företaget?