Nu står det en Xbox One i TV-bänken. Resan dit har varit knölig. Faktiskt en ren bergochdalbana bestående av besvikelser, frustration, nyfikenhet och slutligen ett växande ha-begär.
Jag har spelat Xbox sedan den första konsolen lanserades i Sverige den 14 mars 2002. Då var vi inte så många. Dels för att Xbox kostade 5 000 kr vid lanseringen, dels för att PlayStation 2 totaldominerade marknaden på ett vi inte sett sedan dess.
Jag minns fortfarande den vingliga resan hem på cykel med det gigantiska paketet under ena armen. Xbox slog mig med häpnad. Den utklassade konkurrenterna i grafik, den hade en inbyggd hårddisk, var förberedd för onlinespel och den hade – Halo.
Det föll sig naturligt att köpa Xbox 360, och även om jag långt senare även köpte PlayStation 3 för att främst njuta av Naughty Dogs alster, var Xbox 360 den konsol jag spelade under hela förra generationen. Just med denna bakgrund blev avtäckningen av Xbox One en sådan enorm besvikelse. Jag tittar tillbaka i bloggposten från den där kvällen i maj 2013 och ser att mitt omdöme var rätt tydligt:
Efter en timmes sömnigt säljsnack längtar jag mest efter en kall öl och en smäll i huvudet. Känslan är att Microsoft missade en jättechans att imponera på sin corepublik genom att mest snacka om mediefunktioner i stället för spel. Det kan stå dem dyrt.
Och det gjorde det. Så pass mycket att de backade från sina mest kontroversiella planer. Sedan dess har Kinect plockats bort ur paketet, och i praktiken ur ekvationen, och priset sjunkit. Nu kan du hitta en Xbox One för under 3000 kr.
Microsoft försökte blåsa oss när de lanserade Xbox One. Men de lyssnade på kritiken, och i dag är det en annan konsol än den som avtäcktes 2013.
Med så pass många spel på marknaden och måstetitlar på väg i höst, var det läge att slå till. Man kan inte gå omkring och vara långsur hur länge som helst. Livet är för kort för det.
