Media Molecules Tearaway till Sonys bärbara spelenhet PS Vita var en upplevelse som ingen annan. Spelet tillvaratog PS Vitas unika funktioner på ett fantasifullt och spännande sätt. Tyvärr faller en del av dessa bort när spelet nu återuppstår på PlayStation 4. Men nya dyker upp, och viktigast av allt: magin finns kvar.
I Tearaway bröts den fjärde väggen, vilket betydde att spelet kommunicerade öppet direkt med dig och du med spelet. Du blev en aktör. Tack vare kameran kunde man ta bilder av sig själv och sin omgivning och klistra in dem i spelet. Solen blev själva porten mellan spelets papperstunna värld och den riktiga världen hemma hos spelaren. Jag såg min egen nuna många gånger under spelets gång. Jag deltog. Blev en part i äventyret. Detta kändes både nytt och spännande.
När spelet nu släpps i omarbetad version till PS4 känner jag igen charmen och den fantastiska världen gjord av papper. Men formatbytet har oundvikligen tvingat utvecklarna att förändra vissa delar.
Skärmen på PS Vita har ersatts av den lilla pekplattan på DualShock 4-kontrollen. Det är roligt att Media Molecule velat behålla inslaget med att rita och klippa sina små bidrag till världen, men det fungerar tyvärr inte alls lika bra på en minimal touchpad. Det är kort sagt lite av en plåga att försöka rita ens de mest elementära föremål för att sedan infoga dem i spelet. Och då var jag ingen större konstnär från början heller.
Förlusten av kameran är större än jag hade kunnat tro. Visst finns PlayStation Camera som valfritt tillbehör, men den fångar halva vardagsrummet. Därmed går intimiteten förlorad. I originalspelet gick jag omkring och fotade både mig själv och mitt hem, som sedan blev en del av spelet.
I kamerans och skärmens frånvaro har utvecklarna emellertid hittat på andra funktioner som fungerar ungefär lika bra. Touchplattan används inte bara som ritpapper utan också för att studsa, skapa vind och öppna presenter. I de flesta spel används den knappt, men i Tearaway Unfolded blir touchplattan en lika integrerad del som axelknapparna eller styrspakarna.
Det roligaste tillskottet är möjligheten att kasta föremål till handkontrollen och sedan tillbaka in i spelet. Genom att luta kontrollen uppåt blir den mottagbar. Om jag kastar en ekorre in i min DualShock 4 kan jag höra hur den piper därinne – detta påminner om Playroom som Sony använde för att demonstrera PlayStation-kameran. Andra funktioner, som att använda lampan på kontrollen som ficklampa, fungerar hyggligt men känns inte lika spännande.
Tearaway Unfolded är större än originalet och har fler fiender. Men det är inte för berättelsen, fienderna eller ens miljöerna jag spelar detta. Det är för kontrollen. Hur jag spelar.
Precis som i det första Tearaway styr jag Iota genom den papperstunna världen på en rad olika fiffiga sätt. Nya förmågor blir tillgängliga under resans gång, och när jag efter någon timmes spelande uppmanas koppla in en mikrofon för att ge en fågelskrämma ett läte kan jag inte annat än att le med hela ansiktet. Jag tänker att detta spel hade varit som klippt och skuret för Wii U med den tryckkänsliga skärmen och kameran.
Få kommer spela det här. Det är tråkigt. De går miste om ett oerhört charmigt äventyr som är något helt annat än de actionstinna shooters vi ser befolka topplistorna varje vecka. Tearaway Unfolded är som ingenting annat. Och det är skäl nog för att upptäcka det.
+ Vackert och bedårande
+ Få spel kan mäta sig med detta i charm och fantasifullhet
+ DualShock 4 lever äntligen upp till sin potential
+ Soundtracket är stundom oerhört medryckande
– Unika funktioner från originalet har gått förlorade i formatbytet
– Fienderna är enformiga och tråkiga
– Vid sällsynta tillfällen ställer kameran till det
Betyg: 9/10
Format: PS4, PS Vita
