Tomb Raider erövrade världen i en tid när både 3D-grafiken och en kvinnlig superhjälte i huvudrollen var något tämligen nytt. Lara Croft blev den storbystade gravplundraren som en hel spelvärld tog till sina hjärtan. Nästan 20 år senare tar hon steget in i en ny generation. Men är hon lika relevant i dag som då?
Det har släppts en uppsjö av Tomb Raider-spel sedan originalet kom till PlayStation och Saturn 1996. Men det var först 2013 som serien fick en riktig omstart i rebooten från Crystal Dynamics.
Nu är hon tillbaka igen. Men denna gång är Lara inget offer för omständigheterna utan själv på jakt. Det hon söker är något som bara hennes far påstod fanns – botet mot ålderdom. Historien i sig, jakten på ett slags helig graal, känns varken ny eller särskilt spännande. Men det är resan, inte målet, som är behållningen här.
Rise of the Tomb Raider är ett riktigt vackert spel. Crystal Dynamics har arbetat hårt med ljuseffekter, vädereffekter och inte minst Laras rörelser och utseende. Hon rör sig oerhört naturligt, såväl genom djupsnö som uppför klippor. Små detaljer, som när Lara klämmer vatten ur sin hästsvans efter en simtur eller när hon skakar av kylan och håller om sig själv för att hålla värmen, imponerar och ger ett realistiskt intryck. Detta sätt att göra henne mer mänsklig gör att jag som spelare lider lite när jag ser hur mycket stryk hon får ta under spelets gång.
Rise of the Tomb Raider blandar friskt av Uncharted, Assassin’s Creed och Indiana Jones men lånar också från sitt eget arv. För första gången på länge känns det faktiskt ungefär så där pirrande och spännande som när jag spelade det första spelet.
Det går att spela detta på flera sätt. Den som vill kan följa den linjära berättelsen från början till slut. Men det går också att utforska innan man hastar vidare. Spelet är nämligen byggt runt en hubbvärld i vilken man har sina läger att utgå från.
Varje område har gravar, grottor och sidouppdrag att ta sig an. Vissa små och enkla, andra mer krävande. Här finns således en hel del att grotta ned sig i (!) för den som inte har bråttom. Denna aspekt av Rise of the Tomb Raider uppskattar jag, i synnerhet eftersom det går att återvända senare ifall man missat något.
Spelmässigt är detta väldigt likt rebooten från 2013. Man klättrar, samlar, jagar, löser pussel, uppgraderar sina vapen, hamnar i strider och hittar skatter. Ändå har jag så mycket roligare den här gången. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför, ty Crystal Dynamics har inte revolutionerat någonting här. Det de har gjort är däremot att förfina och utveckla till den grad att det känns som en nästan helt ny spelupplevelse.
Längs banorna ligger radiologgar utspridda som ger lite mer inblick i bakgrund, motivation och historia. Berättelsen är inte fantastisk, men den är snäppet bättre än vad som brukar vara fallet i sådana här äventyr tack vare en något vassare dramaturgi.
Det finns mycket att gilla här. Rise of the Tomb Raider är årets bästa spel till Xbox One. Men det är också tydligt att det saknas lite för att Laras äventyr ska kunna ses som en riktig fullträff.
Crystal Dynamics har något på gång. De har tagit stora kliv i rätt riktning jämfört med förra spelet. Det får mig att tro att nästa Tomb Raider kan komma att bli den där fullträffen vi har sett fram emot.
+ Lara är äntligen en karaktär jag tycker om
+ Spelet ser fantastiskt ut
+ Spännande och vackra miljöer
+ Det har inte varit så här roligt att utforska gravar på nästan 20 år
– Stridsmomenten tillhör spelets sämre
– Ojämnt röstskådespeleri
– Mer utmaning hade inte skadat
Betyg: 8/10
Format: Xbox One (2016: PC, PS4)
