Det som började som ett VR-spel har nu blivit ett fullfjädrat konsolexklusivt plattformsäventyr. Men kan Super Lucky’s Tale verkligen tävla mot branschens giganter?
Om det är något Xbox alltid har lidit brist på är det bra exklusiva plattformsspel. Super Lucky’s Tale är Microsofts senaste försök att erbjuda ett äventyr för de lite yngre och för alla plattformssvultna Xbox-spelare.
Att släppa spelet strax efter Super Mario Odyssey för att det automatiskt kommer jämföras med Nintendos storspel. Det är lite synd, för mätt på sina egna meriter är Super Lucky’s Tale inget dåligt spel. Problemet är att det inte heller är så där bra som det förmodligen hade behövt vara för att inte hamna i komplett medieskugga.
Räven Lucky skuttar runt i en synnerligen klassisk saga om ont mot gott. Storyn är inte mycket att skriva hem om, men det är den å andra sidan inte i Marios spel heller.
Är det barnvänligt? Javisst. Klichéfyllt? Definitivt. Nyskapande? Inte direkt. Och här har vi en stor skillnad mot det som Nintendo i alla fall försöker sig på med varje nytt Super Mario och som Media Molecule gjort till sitt signum i spel som Little Big Planet och Tearaway, där spelmekaniken ges högsta prioritet.
Särskilt utmanande är det inte heller. Perspektivet växlar mellan 2D och 3D, men svårighetsgraden är kvar på samma nivå. Däremot erbjuder de olika perspektiven och spelsätten lite nödvändig variation.
Lucky kan springa, hoppa, klättra och leka grävling för att hitta sådant gömt under jord. Detta flyter i sina bästa stunder på rätt bra, och som allra bäst är det när jag får ett flyt mellan fiender, trampoliner, plattformar och utplacerade mynt. När jag hoppar utan att tänka.
Playful tyckte att det var en utmärkt idé att utveckla ett plattformsspel med en kamera som inte går att rotera
Banorna är tämligen varierade, men tyvärr utvecklas inte Luckys förmågor under spelets gång, vilket känns som ett av många tecken på utvecklarnas oerfarenhet. Att ge huvudkaraktären fler rörelsemönster eller förmågor är annars ett ganska grundläggande sätt att erbjuda variation och belöna spelarens framsteg.
Spelet utgår från olika hubbvärldar från vilka man kommer åt nya banorna genom att, förstås, samla mynt och klara av utmaningar en efter en. Här är det lyckoklöver som är hårdvaluta. Upplägget är som synes klassiskt, och det går utmärkt att hoppa mellan världarna för att samla sådant man missat.
Super Lucky’s Tale lider tyvärr av ett antal betydande brister som har en direkt påverkan på spelbarheten. En av dem är kontrollen, som är alldeles för oprecis. Detta leder till många onödiga fall mot en säker död. Jag anpassar medvetet mitt spelande efter detta, och i vissa fall avstår jag rent av från att ta mig till vissa plattformar eftersom jag vet att ridsken är stor att räveländet kommer snubbla på sina egna fötter och ramla ned, hur vältajmat mitt hopp än verkar.
Ett annat problem är kameran. Playful tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att utveckla ett plattformsspel med en kamera som inte går att rotera i 360 grader. Oftast är detta inte ett bekymmer, säga sägas, men lägg samman en oprecis kontroll med en begränsad kamera och du har två ingredienser som helt enkelt inte hör hemma i ett plattformsspel och som oundvikligen skapar frustration. Åtta dödsfall av tio beror på att jag saknar rätt överblick.
Visst finns det en hel del att gilla här. Det vilar något behagligt och hemtrevligt över de färgglada miljöerna som gör att jag känner mig välkomna och nästan lite omfamnad. Vissa av sidokaraktärerna bidrar till det. Musiken är trallvänlig och Lucky är, om än inte lika charmig som Tails (han har helt enkelt en svans för lite), en trevlig prick. Spelet tar sig efter ett tag och blir bättre med mer varierande miljöer, som i början känns lite väl enahanda.
Allt detta räcker emellertid inte riktigt för att lyfta hela spelupplevelsen till en nivå som ligger i närheten av branschens storheter. Super Lucky’s Tale är helt enkelt lite för bekvämt, lite för fegt.