Dnt var Microsofts första stapplande steg in på spelkonsolmarknaden. Med en svart och grön best som ingen kunde ignorera skulle de övertyga tvivlarna och vinna spelarnas hjärtan. Resultatet blev minst sagt blandat. Xbox var dock en konsol som hade förtjänat lite bättre.
Xbox marknadsfördes som världens mest kraftfulla spelkonsol. Det var den också. I allt från GPU till CPU stod Xbox ut i konkurrensen. Till skillnad från PS2 och Gamecube hade Xbox dessutom en inbyggd hårddisk och var förberedd för det moderna livet med bredband genom en ethernet-port.
Det gick även att spela DVD-filmer på Xbox, men då krävdes ett IR-tillbehör som såldes separat. Det uppges ha varit Microsofts sätt att finansiera licenskostnaden för DVD-funktionen.
Där och då, då flertalet fortfarande kopplade upp sig med sina 56k-modem, var det många som undrade vad den där ethernet-porten skulle vara bra för. Microsoft tänkte dock ett steg längre. Xbox Live öppnade portarna ungefär ett år efter konsolens release, och var på den tiden den enda välfungerande onlinetjänsten för konsolspelare.
Att Xbox var Microsofts första försök att slå sig in på spelmarknaden blev ibland synnerligen uppenbart. Som i designen av handkontrollen. Xbox lanserades med en gigantisk handkontroll, känd som The Duke. Den passade verkligen inte japanska händer, och inte särskilt många västerländska heller för den delen.
Även om vissa är lite nostalgiska över Duke, var det uppenbart rätt beslut av Microsoft att lansera Controller S först i Japan och sedan i väst. I den handkontrollen kan vi spåra DNA ända fram till dagens Xbox One-kontroll.
Att PS2 blev oerhört framgångsrik hade inte bara med namnet och hypen att göra utan berodde till stor del på det fantastiska spelutbudet. Att konkurrera med Sony och Nintendo här skulle bli en utmaning för Microsoft, men ingen kan säga att de inte försökte.
Viktigast var förstås Halo. Utan Bungies mästerverk till lanseringen hade Xbox knappast fått en efterföljare. Microsoft insåg betydelsen av den japanska marknaden och gjorde även försök att slå sig in där genom att attrahera japanska utvecklare. Spel som Dead or Alive Xtreme Beach Vollyball, Otogi och Panzer Dragoon Orta var emellertid inte tillräckligt. Och sedan dess har Microsoft aldrig lyckats få in en fot i Japan.
Medan Sony satsade på musikspel i form av Singstar till PS2 och Nintendo släppte både trummor och mikrofon till Gamecube, låg Microsoft tämligen lågt när det kom till separata tillbehör. Ett spel stod däremot ut bland alla andra: Steel Batallion. Att kontrollera en mech är coolt nog, men att göra det med en gudabenådad kontroll som tar upp ett helt skrivbord är snäppet häftigare. Det behöver kanske inte nämnas att spelet aldrig blev någon kommersiell framgång.
Runt 2004 och 2005 började det komma spel som verkligen tog tillvara kraften i Xbox och visade på skillnader gentemot konkurrensen. Inte minst hyllade utvecklarna den interna hårddisken och arbetsminnet. De mest betydelsefulla spelen som samtidigt visade vad Xbox gick för rent prestandamässigt var förutom Halo och Halo 2, Star Wars: Knight of the Old Republic, The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay, Ninja Gaiden, Fable och Dead or Alive 3.
Framför allt var Xbox action- och racingkonsolen framför andra. Magnifika racingspel som Project Gotham Racing 2, RalliSport Challenge 2, Midtown Madness 3 och OutRun 2 slog allt som fanns på andra plattformar.
2005 var det dock slut på det roliga. Microsofts kaxiga mål att sälja 100 miljoner konsoler slutade med en knapp fjärdedel. Ekonomiskt var Xbox en katastrof, men framgångarna med Halo hade ändå gett Microsoft en inträdesbiljett till konsolmarknaden.
Företaget drog slutsatsen att den bästa chansen att lyckas bättre nästa gång var att lansera före alla andra. Uppföljaren Xenon fick därför en tidig release, med följden att Xbox dog en för tidig död. Redan efter fyra år ersattes den av Xbox 360.
Framgången var relativ. I Nordamerika sålde Xbox bra medan den misslyckades fullständigt i Japan och egentligen endast fick fotfäste i Europa på en enda marknad, den brittiska. Priset, 5000 kr, var en förklaring. När Microsoft slaktade det europeiska priset till 3500 kr efter bara två månader på marknaden blev det lite lättare att konkurrera mot PS2. Det var nödvändigt men i slutändan inte tillräckligt.
Xbox var alls inget kommersiellt fiasko. Den besegrade trots allt Gamecube räknat i sålda enheter, tog onlinespel in i konsolbranschen och gjorde både bredband och hårddisk till standard. Men den fick se sig slagen av PlayStation 2 med ofattbart bred marginal.
I slutändan hade nog Xbox förtjänat lite bättre, ty den var en riktigt potent hårdvara. Och den som gräver i spelbiblioteket hittar en överraskande bredd och kvalitet.
Den ikoniska startskärmen. För första gången kunde man lägga in sin egen musik
på hårddisken och sedan spela den i sina spel. Ett utmärkt alternativ i racingspel.
Jag gick med stor sorg och sund skepticism över från Dreamcast till Xbox. Halo var bra, liksom GTA-spelen, men spelutbudet jämfört med Dreamcastens (här snackar vi trots allt SEGA-kvalitet, ”top notch”, ”erste klasse” etc) var faktiskt rätt miserabelt. Men möjligheten att kolla film och spela sin egen musik räddade situationen delvis. Är dock inte säker på om det var en maskin som förtjänade bättre, även om det var uppenbart önskvärt att Sony fick konkurrens från en (åtminståne resursmässigt) värdig motståndare.
Jag kan uppskatta en del Microsoft gjorde med Xbox – inte minst hur de drog lärdomar av Segas onlinesatsning när de utvecklade Xbox Live och ”framtidssäkrade” sin konsol med bredband. Men framför allt älskade jag att den hade en hårddisk så att jag äntligen slapp minneskorten. Där och då gjorde spel som Jet Set Radio Future, Panzer Dragoon Orta och konverteringen av Shenmue II att Xbox på något vis kändes som en ”spirituell uppföljare” till Dreamcast.
Men visst hade Dreamcast ett svårslaget spelutbud, och detta under bara 18 månader på den västerländska marknaden. (Om det är någon konsol som förtjänade bättre är det förstås Dreamcast. Kommer en text om det också.)
Jag gillade också hårddisken och att slippa de där eviga minneskorten. Den famösa spelkontrollen gillade jag också, den påminde verkligen om Dreamcastens omfångsrika dito. Och i vissa avseenden kanske Xboxen kunde betraktas som en spirituell uppföljare till Dreamcast även om fantastiska spel som Jet Set Radio och Soulcalibur inte riktigt kom till sin rätt i xbox-format. Ser fram emot en hyllningstext om Segas sista och bästa spelkonsoll.