Efter nästan 20 år har Yu Suzukis två mästerverk äntligen fått en nylansering. När Shenmue och Shenmue II nu släpps till våra moderna konsoler har generationer av utveckling i spelbranschen passerat. Står de sig fortfarande?
Jag minns ordagrant vad jag tänkte när eftertexterna rullade i Shenmue för nästan två decennier sedan. ”Även om det inte kommer någon uppföljare får jag vara tacksam för att ha fått uppleva detta.” Jag satt i mitt rum och hade då ingen aning om att Segas roll som konsoltillverkare snart skulle vara över.
Shenmue tog mig med storm, och jag var inte ensam. Det var något väldigt speciellt med att leva Ryo Hazukis liv i jakten på hans fars mördare. Shenmue liknade inget annat. Det bröt ny mark, men det var inte ett spel för alla. Suzukis epos var rätt kompromisslöst.
Uppföljaren har jag spelat ett antal gånger sedan det släpptes, men när jag nu återvänder till det första spelet är det inte utan viss nervositet.
Att ge ut gamla spel på nytt är inte riskfritt. Dels är det alltid svårt att locka in nya spelare. Spel präglas nämligen av sin tid, och 19 år är en oerhört lång tid i spelbranschen. Dels riskerar det att förstöra de nostalgiska minnen som fansen har av originalspelet.
Shenmue i HD är en märkbart skarpare upplevelse.
Nyutgåvan gör mig lyckligtvis inte besviken. Tvärtom. Det allra mesta håller. Jag påminns åter igen om hur unikt Shenmue är. Jag har inte spelat något liknande vare sig före eller efter. I en bransch där antalet spel som vågar sticka ut går att räkna på ena handens fingrar under en generation, säger det något.
Det som slår mig lika tydligt nu som det gjorde då är att Shenmue är ett oerhört levande spel. Nästan alla människor har något att säga. De följer sina bestämda rutiner varje dag. De går till jobbet på morgonen för att öppna sina butiker, de plockar upp paraplyet när det kommer regn och de stänger butiken och går hem igen på kvällen. Det är således helt logiskt att Ryo själv måste ta ett jobb för att spara ihop pengar till en biljett senare i spelet.
En annan sak som är uppenbar är att Shenmue är långsamt. När jag spelade detta första gången var det just det låga tempot, och möjligheten att disponera min tid, som jag verkligen uppskattade. Jag kunde koppla av med att slå rekord i dart om jag ville.
I vår moderna, stressade tidsålder där vi spelare förväntar oss en stor blinkande pil eller ett tydligt mål vid horisonten för att inte tappa fokus på vart vi ska, är det svårare att finna ro i det sävliga tempot. Det tar därför en stund att finna sig tillrätta.
Att Shenmue är skapat i en annan tid är således uppenbart. Visserligen finns ett fåtal stationära kartor man kan kolla upp för att få ett hum om var man befinner sig, men i övrigt handlar det om att själv uppsöka personer och få ledtrådar som man sedan lägger ihop.
Det är sällan komplicerat och området är inte alls stort, men det går inte att ta genvägar som i andra spel. Shenmue är helt enkelt inte byggt för att springas igenom. Det är i grunden ett mysterium som ska nystas upp bit för bit.
Shenmue II är ett mycket större spel, därför infördes möjligheten att köpa kartor men också att spola fram tiden för att slippa vänta på specifika klockslag. Framför allt är tempot högre i berättelsen och de dramatiska scenerna fler.
Kontrollen har moderniserats något i denna nyutgåva, men den kan fortfarande bidra till en viss känsla av åksjuka. Musiken är däremot fortfarande lika förtrollande. Bara att enskilda butiker har sina egna trallvänliga musikslingor imponerar. De genuina och trovärdiga miljöerna är spelets styrka och får mig att överse med det fasansfulla röstskådespeleriet, i synnerhet det engelska. Möjligheten att välja japanska röster är välkommen.
Som Digital Foundrys jämförelse visar är det är större skillnad mellan Dreamcastoriginalet och denna nyutgåva än vad ögat först kan tro. Även Xbox-konverteringen av Shenmue II var en grafisk uppdatering, men nu får vi två spel i full HD. Det blir den bästa tänkbara Shenmue-upplevelsen.
Visst hade vi i den bästa av världar kunnat önska oss en riktig remake med nya ljudspår och en helt omarbetad kontroll. Men det var aldrig realistiskt, och med facit i hand har Sega gett oss det bästa vi någonsin kunde förvänta oss.
Naturligtvis är miljöerna långt ifrån vad Assassin’s Creed skämde bort oss med 2007, men samtidigt finns det ett sinne för detaljer och ett intresse för människor i Yu Suzukis spel som Ubisofts vackra men rätt innehållslösa världar aldrig kan matcha.
Det ger en bekant känsla av välbehag att återbesöka Yokosuka, Dobuita, Hongkong och utkanterna av Guilin i Shenmue I och II. Mitt sinne förflyttar sig tillbaka till det där pojkrummet runt millennieskiftet. Ett annat liv i en annan tid på alla sätt och vis. Jag minns hur jag ”levde” i Shenmue en tid och även nattade efter att Ryo gått och lagt sig.
Precis som när det begav sig kommer dessa spel inte att passa alla. Många kommer aldrig att uppskatta Yu Suzukis lite klumpiga berättarstil. Men då går de samtidigt miste om ett stycke spelhistoria som haft större inflytande över utvecklingen av öppna världar än vad många känner till och även missa några av den moderna spelhistoriens mest episka ögonblick.
Nästan 20 år har gått och Shenmue är fortfarande speciellt för mig. Väldigt få spel med så många år på nacken skulle hålla för en HD-version i dag, att Shenmue fortfarande lyckas hålla fanan så här högt viskar onekligen om vilken milstolpe detta var.
När nu bägge spelen finns att spela i 1080p för en billig peng borde fler ta chansen. Både för den historielektion det ger och för den unika spelupplevelsen.
Har du upplevt några buggar? Jag har stött på en handfull irritationsmoment såsom ljudeffekter som uteblir, ljudeffekter som hänger upp sig och loopas ända tills man går in i en ny laddningszon och cutscenes där kameran enbart visar ett random objekt. Dessutom känns QTE-sekvenserna off och skyboxen rör sig i takt med att Ryo rör sig, vilket inte bara är fult, utan också framkallar lätt illamående om man fokuserar på det för mycket.
Jag älskar verkligen originalen, men tyvärr stör ovan nämnda skavanker min upplevelse så till den grad att jag inte kan njuta av den här remastern. Hoppas att en framtida patch kan råda bot på dessa problem.
Ja, en del buggar har jag sett. Inget märkbart spelförstörande för min del, men det är tydligen välkänt och något som även d3t har uppmärksammat. Patch kommer således med all säkerhet.
Sådär ja, då var Platinum trophy fixad även för Shenmue II, passar bra den 9/9 🙂
En rättvis recension. Upplevde dock ingen åksjuka vilket jag lätt brukar få om jag spelar FPS.
Visst var det en del buggar (som i alltför många spel nuförtiden). Men Ryo tappade ju i alla fall inte huvudet som han gjorde i Xbox versionen av tvåan. En av de saker som jag tänkte en del på var att striderna kändes svårare i denna utgåva än på Dreamcast.
Det är två mästerverk som är unika och håller än idag. Har sett en del recensioner
där recensenterna är alltför otåliga och bara vill ha action var femte sekund, det är synd för då missar man den unika upplevelse som dessa två spel bjuder på.
Spelade igenom Guilin delen i morse, trots att de spelmässiga momenten är ytterst begränsade är det en helt unik, nästan meditativ upplevelse att gå igenom det vackra landskapet och lyssna på den vackra musiken.
Visst var det en del buggar (som i alltför många spel nuförtiden). Men Ryo tappade ju i alla fall inte huvudet som han gjorde i Xbox versionen av tvåan.
Haha, jag minns den buggen! En av de roligare jag upplevt.
”Meditativt” är en väldigt bra beskrivning av Guilin-delen (eller ”fjärde skivan” som jag har kommer på mig själv med att kalla den). Jag tänkte en del på det där när jag besökte Yangshuo utanför Guilin för två år sedan.