Control kan liknas vid en sorts polerad sammanfattning av alla spel som Remedy skapat fram till i dag. Det är samtidigt det knasigaste från den finska studion hittills.
Remedy har en lång historia av tät tredjepersonsaction. Control är i den meningen inte ett dugg överraskande. För action i tredje person är precis vad vi får ännu en gång. Och på det en komplicerad historia med övernaturliga inslag.
Jesse Faden anländer till den federala myndigheten Federal Bureau of Control med ett specifikt uppdrag. Men hon kan inte berätta det för någon än. Det har hänt märkliga saker i denna byggnad. Myndighetens fokus på övernaturligheter verkar ha slagit över, och nu är allt utom kontroll.
Jag blev lite skeptisk när jag insåg att hela spelet utspelas i en enda byggnad. Visserligen kan byggnader vara nog så stora, så det var egentligen inte miljöernas storlek som bekymrade mig. Snarare deras variation. Det fungerar emellertid förvånansvärt bra.
The Oldest House som denna gigantiska myndighetsbyggnad kallas är föränderlig och här bjuds på en hel del variation, trots allt.
Uppdragsstrukturen är lösare än vanligt i ett Remedy-spel. Förutom huvudspåret dyker det upp sidouppdrag, vissa av dem tidsbegränsade, som går att tacka ja till om man önskar. Det är att rekommendera för att få mer inblick i den minst sagt snåriga berättelsen.
Styrkan i Remedys spel har alltid varit betoningen på ren och oförfalskad action. Control är studions bästa hittills om vi enbart ser till strider och tempo. Väldigt mycket har hänt i striderna sedan Alan Wake, som ärligt talat levde mycket på sina fantastiska miljöer och starka karaktärer.
Jesse har ingen regenererbar hälsa. Det går alltså inte att springa och ta skydd i väntan på att hälsostapeln ska bli full igen. I stället får hon läka sig själv med hjälp av de fiender hon dödat.
Detta innebär att jag ofta med låg hälsa tvingas springa in i det farligaste området för att försöka samla ihop tillräckligt med hälsa för att möta resten av fienderna. Inte sällan innebär det att jag dör. Igen och igen. Men övning ger färdighet och efter några timmar lyckas jag med lika delar tur och skicklighet undkomma även de mest intensiva bataljer med livet och hedern i behåll.
Eftersom Jesse bara har ett vapen måste det uppgraderas under resans gång. Detta är faktiskt en smidig lösning i stället för att behöva skaffa sig tio olika vapen. Däremot är jag inte helt förtjust i hur systemet för att uppgradera vapen, kläder och annat är uppbyggt, men det är kanske en smaksak.
Ganska snart tillgodogör sig Jesse nya förmågor, totalt sex till antalet. Hon kan bland annat på bästa BioShock Infinite-manér plocka upp saker med tanken och kasta iväg på fiender. Precis som i Ken Levines fantastiska spel är det oerhört underhållande även här.
Striderna påminner annars mycket om dem i Quantum Break. Jesse Faden är ömtåligare än Jack Joyce, men vägen till framgång nu som då är att ständigt vara i rörelse.
Det är när jag lyckas kombinera mitt minst sagt annorlunda vapen med andra förmågor som striderna är som roligast. Det uppstår ett härligt flyt: nöt ned fienderna med att kasta prylar på dem och avsluta sedan med några välplacerade skott. Eller tvärtom. När striderna är som bäst känns de nästan som en dans. Att allt dränks i härligt sprakande färger gör inte saken sämre. Remedy fortsätter att briljera i sin ljussättning.
Control har även en del tråkigare passager. Remedy har valt ett lite annorlunda sätt att introducera nya förmågor för spelaren. De för oss till någon sorts trial-episod i en alternativ verklighet. Dessa passager är korta, men repetitiva och tråkiga. Jag tänker att det måste ha funnits ett roligare sätt att göra detta på. Särskilt irriterande blir det när man, som jag, vill hasta förbi dessa och därför fastnar av ren frustration.
Rent grafiskt är Control snyggt men ojämnt. I synnerhet karaktärerna verkar ha fått olika mycket kärlek. Den mystiske vaktmästaren Ahti, som bidrar till spelets få komiska ögonblick med sin finska engelska, ser fantastisk ut. Tänk lastbilschauffören i inledningsscenen av Resident Evil 2. Frånsett Jesse själv är det däremot mediokert i övrigt.
Dessutom behöver vi prata lite om bilduppdateringen, som ibland faller betänkligt under de mest hektiska striderna. Jag brukar väldigt sällan klaga, eller ens märka det, men här är det uppenbart även för mina slöa ögon då Jesse rör sig som i gyttja. Laddtiderna är heller ingen höjdare, och när man väntat ut en lång laddtid och märker att Jesse rör sig i slow motion i flera sekunder precis när striderna har börjat är det svårt att inte bli en aning frustrerad.
Problemen lär vara övergående. Men Digital Foundry har förstås jämfört spelet på Xbox One och PS4 och funnit att det här och nu rullar bäst på Xbox One X, följt av PS4 Pro. Sämst klarar sig standardversionen av PS4, något bättre går det för Xbox One S. Ju bättre konsol du har, desto mindre problem kommer du få innan spelet patchas.
Remedys vana vid att berätta sin historia med hjälp av mellansekvenser och mängder av läsbara dokument som finns strödda lite varstans känns ytterst välbekant. Men jag önskar varje gång att de hade valt ett smidigare sätt än detta. Det är fortfarande inte särskilt kul att läsa dussintals små dokument på skärmen i ett actionspel.
Berättelsen med interdimensionella portar och förhäxade kontorsanställda må vara snurrig, men jag vill hela tiden vidare för att se vart den tar vägen. Det är ett rätt gott betyg för ett storydrivet spel.
Control är inte det charmigaste spel som den finska studion har snickrat ihop. Den titeln håller Alan Wake fortfarande med rätt trygg marginal. Men detta är det mest polerade hittills och det är tydligt att Remedy har förfinat det koncept de jobbat på i femton år. Resultatet är ett underhållande men också bitvis frustrerande actionspel som känns old school och modernt på en och samma gång.
Utan tvekan siktar Remedy på en uppföljare, ty många frågor lämnas obesvarade, men innan en sådan kan bli verklighet finns det faktiskt en hel del omspelsvärde här. Dels lär många missa en del sidouppdrag på första resan, dels kommer en andra genomspelning vara intressant då den ger nya ögon på både berättelsen och hur man bäst använder de övernaturliga förmågorna.
Control är ett stabilt och underhållande actionspel där utvecklarnas styrkor lyser starkt men där deras svagheter också blir uppenbara. Dock är jag rätt övertygad om att detta är precis det spel Remedy velat skapa i över tio års tid.
Perkele, liksom.