Det osannolika har hänt. Shenmue III är här. Men finns det fortfarande något att hämta i Yu Suzukis berättelse efter nästan 20 år?
Historien om Shenmue är en av de mer mytomspunna i spelbranschen. Den rekordstora budgeten. De banbrytande interaktiva miljöerna. De högtflygande planerna. Men också det kommersiella fiaskot och uppföljaren som aldrig verkade få en fortsättning.
Nu är vi här. Fyra och ett halvt år efter att Yu Suzuki utannonserade att han ville ta Shenmue III till Kickstarter är det äntligen släppt. Det är en hisnande tanke att jag väntat i ungefär halva mitt liv på detta spel, och det är inte utan viss nervositet jag startar det.
För någon som väntat så länge på ett spel är det av begripliga skäl inte helt lätt att recensera det objektivt. Det är många känslor förknippade med hela projektet. Här följer emellertid ett försök till en personlig och förhoppningsvis även någorlunda objektiv titt på vad Shenmue III är och vem det är för.
Det första som slår mig är att Shenmue III verkligen är en sann Shenmue-upplevelse. Den styltiga dialogen, det långsamma tempot, träningen och småjobben samsas med bedårande och levande miljöer, vacker musik och en rad olika minispel som får mig att dra på smilbanden. Inget har egentligen förändrats.
Historien tar vid precis den där slutade i Shenmue II. Den berömda cliffhangern visar sig endast leda till ett stilla sökande efter ledtrådar i Shenhuas hemby. Det är som om Yu Suzuki plockat upp precis där han slutade med Dreamcast-utvecklingskitet stående på bordet. Som om 18 år aldrig passerat.
I det första spelet var det unikt att kunna gå in i vilken lägenhet som helst och att öppna alla lådor och skåp hemma i den egna bostaden. Jag minns hur jag under de första timmarna fascinerades av detta.
Men det var år 2000. Det som var fascinerande och sprängde gränser då kan vara frustrerande tjugo år senare. Det är lite besynnerligt att Ys Net har valt att behålla ett sådant inslag när de i dag inte fyller någon egentlig funktion.
Kanske vågade Yu Suzuki inte göra några större förändringar av rädsla för att stöta sig med de fans som finansierat spelet. Om så är fallet borde han ha vågat lite mer. Detta är trots allt i grunden hans projekt och jag har svårt att se att det skulle ha blivit en backlash från fansen.
Ryo och Shenhua försöker ta reda på vad som hänt hennes far. Mysteriet nystas upp långsamt, bit för bit men börjar med att jag frågar byborna om de sett några ligister. Jag känner mig genast som hemma. Flashbacks från de två första spelen dyker ständigt upp i mitt huvud.
Shenmue III är således en lika kompromisslös upplevelse som de två första spelen, något jag inte hade trott när Kickstarter-insamlingen offentliggjordes 2015.
Om detta går det att ha olika uppfattningar. Å ena sidan ger det onekligen den där distinkta Shenmue-känslan som kommer göra alla fans varma inombords, å andra sidan ger det även en känsla av att tiden har stått stilla hos Yu Suzuki medan världen utanför har utvecklats.
Jag har sett detta klagomål, men tycker att det missar målet lite. Shenmue ville aldrig vara som alla andra spel, inte ens år 2000. Det vill det fortfarande inte. Shenmue är och förblir något eget.
För precis som tidigare går det inte att ta genvägar och springa igenom Shenmue III. Det kräver ditt engagemang, och ju mer du ger desto mer får du tillbaka.
Allt är förstås inte identiskt med de två första spelen. Kontrollen är moderniserad, Ryo måste numera äta för att inte tappa orken, Shenhua har en något mer betydelsefull roll och även om röstskådespeleriet inte når upp till modern standard är det faktiskt lite bättre än tidigare.
Att addera mat som en komponent kan tyckas vara en viktig detalj, men i realiteten är den mest irriterande då den inte tillför något av värde men innebär att jag måste springa och köpa på mig föda stup i kvarten. Men det är bara att, så att säga, tugga i sig.
Bailu är begränsat till en början. I takt med att Ryo tränar kan han besegra motståndare och därmed både få information och ta sig vidare. Plötsligt är Shenhuas hemby betydligt större.
En stor och uppenbar skillnad mot tidigare är att Shenmue var ett banbrytande spel. Shenmue III är det inte. Mycket vatten har flutit under den kinesiska stenbroarna sedan 2001. I spel som Assassin’s Creed (2007), GTA V (2013) och Red Dead Redemption II (2018) har nivån av realism utökats något ofantligt.
Shenmue III kan inte konkurrera mot något av dessa spel i vare sig storlek eller realism. Det Yu Suzukis spel däremot har massor av är charm och ett lugn som jag nästan bara kan beskriva som ett slags harmoniskt tillstånd som inte finns i några andra spel (jag påmindes om detta när jag recenserade remastern av Shenmue I och II.)
Ett tecken på Shenmues storhet uppenbarar sig när jag ska lämna Bailu och märker att jag faktiskt har lärt känna invånarna och har ett behov av att säga adjö till dem. Denna närhet till de karaktärer vi träffar är styrkan i Yu Suzukis historieberättande.
Shenmue III är större än jag först hade väntat mig. Bailu är väldigt litet och vi tillbringar flera timmar där, men när vi får upptäcka det större Niaowu börjar Shenmue III glänsa. Det är nästan som att gå från den lilla begränsade världen i Shenmue till den stora i Shenmue II.
Här öppnar äventyret verkligen upp sig miljömässigt och jag släpper tankarna på att jag hade nöjt mig med Dreamcast-grafik. Unreal Engine gör underverk för Yu Suzukis skapelse. Niaowu är Shenmue III när det är som vackrast och bäst.
Men hur mycket jag än trivs i Yu Suzukis fortsättning måste jag konstatera att det inte är lika episkt och storslaget som Shenmue II. Ej heller tar det berättelsen några jättekliv framåt, vilket är en besvikelse.
Detta är ingen anklagelse. Jag kan inte veta, men jag tror att Shenmue III, själva slutresultatet efter alla turer, ligger ganska nära den vision som fanns för spelet till Dreamcast (vilket säger något om vad lilla Ys Net har åstadkommit med små medel). Det var aldrig tänkt att upprepa storslagenheten i det andra spelet, ej heller att avsluta berättelsen.
Jag kommer att tänka på Dreamfall Chapters när jag spelar Shenmue III. Båda är direkta fortsättningar på spel från förr, båda förutsätter nästan att vi har spelat och gillat föregångarna, båda är kompromisslösa och vägrar vara mainstream. Båda har uppenbara brister men osar av charm och atmosfär.
Detta innebär i korthet att det är svårt att rekommendera något av dem till vem som helst. Samtidigt skulle jag önska att alla fick uppleva den resa jag gjort med båda.
Shenmue III är spelet som borde ha kommit 2003. Det är en rak fortsättning med samma gameplay, samma sävliga tempo och dialog, samma HUD. Ödet ville annorlunda och Yu Suzukis fortsättning fick ligga i dvala i 18 år innan det slutligen, med fansens hjälp, kunde förverkligas.
Denna utdragna väntan påverkar förstås hur vi ser på Shenmue III i dag. Men det råder ingen tvekan om att detta är ett spel av fansen, för fansen.
Vi lyckades. Tillsammans. Det finns något väldigt vackert i det.
Bra recension! Delar många av dina synpunkter och nickade leende åt detta: ”Shenmue ville aldrig vara som alla andra spel, inte ens år 2000. Det vill det fortfarande inte. Shenmue är och förblir något eget.” Och framför allt detta:
”Ett tecken på Shenmues storhet uppenbarar sig när jag ska lämna Bailu och märker att jag faktiskt har lärt känna invånarna och har ett behov av att säga adjö till dem. Denna närhet till de karaktärer vi träffar är styrkan i Yu Suzukis historieberättande.”
Jag kände faktiskt likadant i Niaowu och gjorde för vana att fråga nästan alla karaktärer om allt. I de flesta spel hade det resulterat i identiska svar, framför allt på frågor som var den och den platsen ligger, men i Shenmue 3 har varje person något unikt (och ofta ganska roligt) att säga och det är häpnadsväckande hur mycket dialog som spelats in. Minst lika mycket som i de två första spelen, om inte mer.
Blev lite förvånad när jag såg ditt betyg (en sjua), vilket jag inte tycker speglade recensionstexten. Men däremot den kompletterande text du skrev efter din andra genomspelning. I den kan jag framför allt hålla med om att det är synd att storyn inte framskred särskilt, mest på grund av att vi nog inte får mer än ett spel till (i bästa fall). Däremot har jag svårt att vara kritisk då jag hade extremt låga förhoppningar på spelet efter allt strul under produktionens gång och det föga imponerande material som visades upp med jämna mellanrum.
Så av mig får spelet 8,5/10 och ligger och nosar på 9. Trots att jag tog fyra månader på mig med min första genomspelning, pratade med alla om allt, sökte igenom varje liten vrå och öppnade varje byrålåda, klarade varje side quest och fastnade i timtal på de olika minispelen, längtar jag redan till att kasta mig in i Guilin på nytt.
Jag velade väldigt och skrev ursprungligen en text som nästan kunde tolkas som en 9/10. Men efter att ha spelat igenom det och börjat om en andra gång hade hypen släppt och jag började se sprickorna i fasaden mer. Sedan landade jag i att 8/10 var lite för generöst då bristerna är lite för stora för ett sådant betyg.
Det är svårt att recensera någorlunda objektivt (en recension är förstås alltid subjektiv i någon mening) när man har investerat så mycket känslor i ett spel.
Så här ett halvår senare kan jag dock säga att jag inte har haft någon längtan att återvända till Shenmue III. Däremot är jag ofta sugen att spela Shenmue II, i synnerhet det vi brukar kalla den fjärde skivan som ju är närmast magiskt vacker.
Jag skrev för övrigt en recension av nyutgivningen av Shenmue I & II här:
http://www.frispel.net/2018/08/recension-shenmue-i-ii/