Årets eller kanske rent av generationens mest polariserande spel, The Last of Us Part II, har varit ute sedan den 19 juni. Viktiga delar av spelets historia läckte redan i april och orsakade stor kontrovers.

Jag försökte undvika alla spoilers innan jag själv fick möjlighet att sätta mig ned med spelet. Det lyckades nästan. Dagen innan snubblade jag över en rubrik på YouTube och vips var en av spelets stora hemlisar avslöjad. Jag hade dock redan förstått att det förmodligen handlade om just detta.

Så låt oss prata lite om The Last of Us Part II. Efter att ha lagt lite tid mellan mig och spelet känner jag att det är dags att diskutera öppet vad som fick mig att landa i ett betyg som var betydligt lägre än det många spelsajter satte. Denna text kommer oundvikligen innehålla spoilers så den som vill spara på karamellen ett tag till kan i stället läsa min spoilerfria recension.

Naughty Dog valde ett helt annat upplägg än i det första spelet. Vi visste att Ellie skulle vara huvudperson medan Joels roll var lite mer höljd i dunkel. Medvetet så eftersom manusförfattarna beslöt att döda honom redan två timmar in i äventyret.

Det fanns spekulationer om Joels vara eller icke vara redan efter den första teasern 2016. Det vi inte kände till var att vi skulle ägna ungefär halva spelet åt att styra en helt annan kvinnlig karaktär. Abby är en person vi lär känna steg för steg, och hennes historia blir begriplig både genom flashbacks och annat som händer. Naughty Dog ansträngde sig verkligen för att göra henne mänsklig, sårbar och lätt att sympatisera med.

Under spelets gång fick jag mycket riktigt allt större sympati för Abby, spelhistoriens kanske mest muskulösa kvinna. Hon fick inte bara sin far mördad i det första spelet (vilket vi inte visste då) utan också de flesta av sina vänner slaktade av Ellie i en sorts hämndcykel utan ände i denna uppföljare. Faktum är att Abbys del i rent gameplay överlag är betydligt bättre än Ellies. Här får vi både bitvis mer intressanta miljöer, en lite mer engagerande historia, bättre melee-fajter och dessutom en riktigt matig bossfajt mot en rat king-inspirerad infekterad som visserligen kändes mer Resident Evil än The Last of Us.

Abby har tränat. Lite.

Däremot lyckas Naughty Dog inte få mig emotionellt engagerad i övriga sidokaraktärer, vilket är ett problem eftersom de tar ganska mycket plats. Vid sidan om Ellies flickvän Dina är det egentligen ingen jag känner att jag bryr mig nämnvärt om. Inte heller den transsexuelle Lev, vars historia skulle gå att bry sig om eftersom den är så tragisk. Men spelets andra stora fiendegrupp, Scars (eller serafiterna), förblir ett mysterium och Lev själv är en oerhört blek och intetsägande karaktär.

Serafiterna utmålas som galna sektmedlemmar som vantolkat sin ”profet” och jagar syndare att hänga i träd och skära ut inälvorna på. Något utrymme för förståelse för deras agerande ges inte. Vilket är lite märkligt när Naughty Dog samtidigt ger en karaktär som Abby halva spelet att övertyga spelaren om hur rättmätig hennes hämnd på Joel är.

The Last of Us Part II är kvinnornas spel. Ellie, Dina och Abby står på scenen tillsammans med Lev medan männen avverkas en efter en. Joel klubbas ihjäl, Manny blir skjuten, Owen blir skjuten, Jesse blir skjuten, Isaac likaså. Några känslor för några andra karaktärer än Joel, som vi ju lärde känna i det första spelet, har jag däremot inte, vilket gör var och ens öde till en axelryckning.

Naughty Dog är skickliga berättare, men i The Last of Us Part II använder de väldigt gamla trick för att få spelaren emotionellt med på tåget. Det blir lite väl genomskinligt. Hundkortet spelas ut. Genom att mörda en hund som Ellie och leka apport med samma hund som Abby förväntas vi våndas över att vi dödat hunden. Det fungerar inte riktigt.

Gravidkortet används dubbelt – dels genom att Dina är gravid, dels genom att Ellie mördar en kvinna som också visar sig vara det. Som spelare ska vi förstås känna oss skyldiga för att vi gjorde något spelet tvingade oss till, men detta äldsta kort i leken övertygar inte.

Ej heller går det alltid att begripa karaktärernas beslut. Det fattas dumma och osannolika beslut på löpande band, vilket gör att jag som spelare känner mig oengagerad. Det största felsteget av dem alla tar Ellie när hon lämnar sin familj för att ge sig ut på ett sista hämnduppdrag för att slutligen döda Abby. Vi har förstås sett detta många gånger i filmer, det är närbesläktat med den där sista stöten som går åt skogen.

Att fatta korkade beslut är naturligtvis väldigt mänskligt. Dock för detta in oss på berättelsen och alla märkliga val som manusförfattarna själva fattat. Det finns ungefär ett halvdussin andra vägar som hade fungerat bättre än den som Neil Druckmann valde. Jag har inget principiellt emot att döda populära karaktärer i film och spel. Men det måste kännas nödvändigt för berättelsen och framför allt göras på rätt sätt. Sättet det sker på här är bara chockartat. Det tycks ske av en slump, eftersom det faktiskt är Joel som råkar träffa Abby, och dessutom väldigt tidigt i spelet.

The Last of Us Part II känns som två spel. Tanken var att vi skulle få följa en historia ur två helt olika perspektiv och genom flashbacks förstå mer om karaktärernas bevekelsegrunder. Naughty Dogs berättande påminner här om många filmer. Men eftersom detta spel är tio gånger längre än en långfilm tappar man lätt tråden innan historien vävs ihop mot slutet, något som förvisso görs ganska skickligt.

Slutet, ja. Vi måste prata om det också. Ellie sätter allt på spel för att avsluta det hon påbörjade. Hon jagar rätt på Abby och räddar henne faktiskt innan hon beslutar sig för att hon vill döda henne. När de båda försvagade kvinnorna har slagit varandra blodiga väljer Ellie likväl att skona Abby. I den scenen är det Abby som är den goda medan Ellie förvandlats till ett monster som det är nästan omöjligt att sympatisera med.

Naughty Dogs vägval i uppföljaren stänker oundvikligen även på det nästan perfekta The Last of Us. Detta spel behövde egentligen ingen uppföljare. Slutet var öppet för tolkning och ingen skrek efter en fortsättning. Att ändå skriva en kräver mod och framför allt en tydlig vision. Druckmann har uppenbarligen haft både och, men jag blev besviken på att han genom sina beslut kom att påverka mina minnen av det första spelet. Det blir faktiskt så.

I en diskussion på ett forum gjorde jag liknelsen med klassikern Nyckeln till frihet med Tim Robbins och Morgan Freeman. Tänk om det gjordes en uppföljare där Andy drunknade på stranden och Red blev galen samtidigt som manusförfattarna introducerade en hel hop nya karaktärer tittaren inte bryr sig om. Detta är The Last of Us Part II. En sådan uppföljare hade betraktats som inte bara ett hån gentemot den första filmen utan också okänslig mot alla fans.

Spelet handlar om hat, sade Neil Druckmann vid utannonseringen för fyra år sedan. Det handlar inte alls om hat, säger han nu. I grunden tror jag att berättelsen handlar om förlåtelse. Ändå gjorde slutet att jag som spelare satt och undrade vad som var poängen. Varför jag lade ned 25 timmar på detta. Många gånger behöver ett spel inte ha ett syfte, det är själva resan som är målet. Men Naughty Dog är historieberättare i första hand (så pass att jag tror att de kanske helst skulle vilja göra film) vilket gör berättelsen till huvudattraktionen.

Som spel betraktat är The Last of Us Part II riktigt bra. Även om dess gameplay blir lite enahanda efter ett tag är alla moment väldigt genomtänkta och välgjorda. Dessvärre kastar berättelsen i allmänhet och slutet i synnerhet en blöt filt över alltihop.

Ingen vet i dag om vi någonsin kommer få se The Last of Us Part III. Men om det blir verklighet kommer jag inte förboka eller stå först i kön för att köpa det.

Titelskärmen ser ljusare och mer hoppfull ut efter att man klarat spelet.
Men
The Last of Us Part II känns verkligen inte hoppfullt.

(Visited 730 times, 1 visits today)