Efter Heavy Rain kändes det naturligt att hoppa direkt till Quantic Dreams PS4-exklusiva Detroit: Become Human. Det tog ett tag men nu har jag efter några uppehåll äntligen tagit mig igenom det.
Detroit: Become Human liknar PS3-spelet men är så mycket bättre på alla sätt, betydligt mer polerat, inte lika klumpigt eller ofrivilligt komiskt och har en intressantare historia.
Det märks att Quantic Dream har dragit lärdomar av de stapplande försöken som Heavy Rain i realiteten var. Det de presterat här är vansinnigt välgjort rakt av. Grafik, röstskådespeleri, narrativ, miljöer, karaktärer – allt visar att Detroit: Become Human är en högklassig produkt.
Men det blir också uppenbart att det, trots allt, bara är ett spel. Ty även om David Cage i sitt berättande vill få spelaren att ta ställning och sedan se konsekvenserna av dessa ställningstaganden, går det inte att trovärdigt simulera det verkliga livets alla komplexa situationer.
Historien växlar mellan ett antal olika karaktärer vars berättelse vävs ihop i takt med spelets gång. Agerar gör man genom att trycka på den knapp som anvisas i rätt läge, vilket innebär en hel del QTE:s precis som i Heavy Rain. Detta är således Quantic Dream-formeln en gång till och så långt ifrån en öppen värld man kan komma i dagens spelbransch. Men det fungerar under sina egna premisser.
Vi följer tre androider. Kara är en hushållsmodell som ägs av en missbrukande av rätt avskyvärd pappa med en liten dotter. Markus arbetar som en sorts personlig assistent åt en äldre man och Connor är en specialmodell som samarbetar med den plågade polisen Hank (som röstskådespelas av fantastiske Clancy Brown) för att komma tillrätta med det växande problemet med androider som börjat bryta sig fria från sina ägare.
Detta är kärnan i berättelsen. Vi får följa ett uppror när androiderna börjar organisera sig och strida för sina rättigheter. Paralleller kan dras till rasfrågan i dag och historiska förbrytelser. Ibland blir parallellerna lite väl övertydliga, men det gör inte händelserna i spelet mindre obehagliga. Tvärtom.
Jag är väldigt imponerad av vad Quantic Dream har skapat. Berättelsen om framtidens robotar som söker frihet är inte unik. Men denna nära framtid – år 2038 – känns förvånansvärt trovärdig. Det sitter i detaljerna, men också i själva berättelsen och karaktärerna.
Visst finns det vissa bekymmer här också. Jag känner mig väldigt begränsad i de riktiga actionmomenten eftersom spelet inte fungerar som ett vanligt action- eller äventyrsspel. Här gäller det dock att köpa upplägget som det är – eller inte.
Ett annat problem ligger i sättet på vilket spelarens val hanteras. Mitt största problem med David Cages berättande, såväl i Heavy Rain som här, är hur spelaren straffas osentimentalt för att inte trycka på rätt knapp tillräckligt snabbt eller inte göra rätt val vid rätt tillfälle. Problemet är att det inte alltid är uppenbart vad som är rätt val. Att i stridens hetta trycka fel kan få ödesdigra konsekvenser som påverkar berättelsen för resten av spelet. Det känns bara orättvist.
Med detta sagt lyckades Detroit: Become Human engagera mig mer än vad The Last of Us Part II någonsin var i närheten av att göra. Ty spel handlar i grunden om engagemang. De kan vara bedårande vackra och påkostade, men om de inte gör spelaren engagerad spelar det ingen roll. Vad som engagerar är förstås väldigt individuellt, det finns inget facit.
Att utvecklarna gjorde mig emotionellt engagerad i karaktärer som inte ens är mänskliga var både lite förvånande och hjärtvärmande på samma gång. Väldigt få spel har gett mig så starka känslor av obehag och nervositet och satt igång min beskyddarinstinkt som detta. Här finns några av denna generations allra starkaste ögonblick. Det vill inte säga lite.
Jag är glatt överraskad av Detroit: Become Human. Det började lite stapplande men fick snabbt upp farten och blev sedan bara bättre och bättre ända in i mål.
Så… vi landar faktiskt på ett så högt betyg som 9/10.
