Om en månad är det dags att summera spelåret 2020. Det kommer inte riktigt bli som vanligt.
Det borde ha blivit ett toppenår. Förutsättningarna fanns onekligen där. Men trots storspel som Ghost of Tsushima, The Last of Us Part II och Cyberpunk 2077 samt två nya konsolreleaser känns 2020 mest som ett konstigt spelår.
Jag hade likt många andra stora förväntningarna på året. Nya konsoler var förstås spännande, men det var också annat som bådade gott. Efter den riktigt lyckade remaken av Resident Evil 2 var hypen inför Resident Evil 3-remaken rätt stor. Men spelet var en besvikelse (alls inte dåligt, men klart sämre än jag hade hoppats). Sedan visades Halo Infinite upp, fick massiv kritik och sköts upp till någon gång 2021.
Och så kom dråpslaget: The Last of Us Part II-besvikelsen kan inte kallas annat än monumental. När det sedan stod klart att vare sig PlayStation 5 eller Xbox Series-konsolerna skulle få ett enda spel som gör dem värda att köpa direkt på lanseringsdagen för min del… ja, då kändes det faktiskt som att det här året gärna fick ta slut.
Plåster på såren under detta märkliga år har varit härliga Sackboy: A Big Adventure, men också de spel jag tagit del av några år efter att de släpptes. Inte minst det två år gamla Detroit: Become Human, som jag äntligen spelade ut sent i somras och blev väldigt förtjust i (reflektioner här).
Så här på första advent är det viktigt att minnas att det finns ljus i mörkret, oavsett om vi pratar om novembermörkret eller det mörker som pandemin försatt stora delar av världen i.