Det finns filmer som har något tidlöst över sig. De åldras knappt. Det beror på att manuset är så starkt, att skådespelarinsatserna är så klockrena, att fotot är så bra, kort sagt att alla beståndsdelar var och en är så solida att de klarar tidens prövning.
Heat är en sådan film. Michael Manns mästerverk fyllde 25 år i år, men när jag ser om den är det som om vi fortfarande befinner oss på 90-talets mitt.
Det finns gott om utsagor och listor över vad som är så bra med Heat. Som denna, som fångar många små detaljer som påminner om hur genomtänkt allt är ned till minsta detaljnivå. Inget finns där av en slump. Sättet på vilket skådespelarna lyckas förmedla stora känslor med små medel är ett tecken på både bra skådespeleri och utmärkt regi.
Från Val Kilmers problemtyngda karaktär, som kommer undan men ändå förlorar allt, till Diane Venoras bortstötta fru med trasig tonårsdotter – i Heat finns det inga malplacerade karaktärer, inga lösa ändar.
Slutet gör ont i magen, även om det känns förutbestämt i någon mån. Många satt nog där i TV-soffan och hejade på en karaktär som, när man tänker efter, egentligen är en samvetslös vettvilling.
Robert De Niro och Al Pacino har inte gjort något så bra ihop sedan 1995. Det lär aldrig ske igen.
Heat (1995): 5/5
Läs även:
Filmer som håller fortfarande: del 5
Filmer som håller fortfarande: del 4
Filmer som håller fortfarande: del 3
Filmer som håller fortfarande: del 2
Filmer som håller fortfarande: del 1
jag tycker också den var bra när den kom ut.
Men titta på en film som är så gammal. Är inget jag förmår mig till.
Och att se Robert De Niro’s roll som vettvilling.
Vet jag inte om jag kan hålla med om.
I min uppfattning var han en kriminell som försökte komma bort från det livet. Hur mycket vettvilling kan man då vara?
Bra filmer kan jag uppleva flera gånger, precis som bra spel.
Vad De Niros karaktär beträffar: han mördar utan att tveka och utan känslor, och han medger det för Pacino i den berömda kaféscenen. Om det gör honom till vettvilling eller psykopat kanske vi kan lämna därhän.
Han gör det med känslor.
För om han inte mördar Wenger eller vad tjockisen hette. Så hamnar hans vänner i trubbel.
Han är inte fullblodspsykopat som Waingro, men visst har Neil McCauley psykopatiska drag. ”I will not hesitate. Not for a second.”
Men är det inte ett sätt för honom att överleva.
Är man verkligen en fullbordad psykopat då man vågar säga i en sådan situation?
Ett sätt att överleva, ja. Precis som Waingro, som också hittat ett sätt att överleva. Det betyder ju inte att det är ett bra och rättfärdigt liv. Han lämnar ju en hel del offer i sin väg, på olika sätt. 🙂
’Heat’ är definitivt en tidlös klassiker i sin genre. Jag såg den på bio med min far och spelade senare in den på vhs när den gick på tv4 (tror jag). Det är intressant att ni diskuterar karaktären McCauley som jag upplever mer som en väldigt cynisk och kanske bitter person, men knappast psykopatisk. Han och de övriga i ligan framstår som veteraner som lärde känna varandra i det militära (och fängelset) och som därefter inte kunnat anpassa sig till ett liv i det civila utan fortsätter sin tillvaro med det de kan bäst- kriga, även om det är mer ”ekonomisk krigföring” då. Deras disciplin, kallblodighet och kodex- tyder på det (även om McCauley skjuter ner ett par civila efter bankrånet som jag tror du påpekade, men det är kanske i hans cyniska ögon, vilka förmodligen sett många fler civila dödsoffer, ”collateral damage”). Så McCauley är en slags soldat i konflikt med det ruttna korrumperade samhället och Pacinos polis vad han nu hette är en försvarare av det som ändå är värt att försvara i detsamma.