Studion Out of the Blue har snickrat ihop ett överraskande och charmigt debutspel som tar oss med på en resa till en mystisk ö. Räkna med mystik, charm och massor av huvudbry.
Norah är ute på ett väldigt speciellt uppdrag. För en tid sedan gav sig hennes man Harry iväg för att hitta ett botemedel till hennes sjukdom. Han återkom aldrig. Nu ska Norah ge sig av till en ödsligt belägen ö för att försöka utreda vad som hände makens expedition.
Call of the Sea är ett pusselspel i förstaperson, och det dröjer inte många sekunder efter ankomsten innan Norah måste lösa sitt första pussel. De första är enkla, men efter några kapitel tvingas åtminstone jag tänka till rejält. Det blir en hel del backtracking för att hitta de ledtrådar som krävs för att lösa de alltmer avancerade pusslen.
Här uppstår spelets huvudsakliga irritationsmoment: det låga tempot. Norah går oerhört långsamt, och även om det finns en springknapp är det knappt gångtempo ens när den används. Detta blir mer än en aning frustrerande, i synnerhet när man inte löser det på en gång utan måste springa fram och tillbaka och prova sig fram.
Lyckligtvis antecknar Norah alla ledtrådar i en anteckningsbok som kan plockas fram när som helst.
Att utforska ön känns som att upptäcka en utplånad civilisation. Spåren efter besättningen är överallt, och Norah inser snart att allt inte varit frid och fröjd. De har hamnat i luven på varandra, och i takt med att de drabbats av öns hemligheter har det blivit allt värre.
Ön blir nästan som en egen karaktär. I takt med att Norah löser alltfler pussel öppnar ön upp sig, och allt blir bara mer och mer mystiskt. Det finns ögonblick när det blir en smula kusligt, men Call of the Sea är alls inget skräckspel.
Tempot är lågt och behagligt. Det är en sorts motpol till actionstinna storspel som Cyberpunk 2077 och Call of Duty: Black Ops Cold War, och det är på något sätt skönt att gå ned i varv.
Tonen i spelet kan dock bli lite besynnerlig. Norah är ute på ett stort äventyr. Stora faror väntar. Hon har helt allena kommit till en mystisk öde ö där människor har levt, arbetat och dött. Ändå låter hon munter som en sommardrink. Det skär sig något oerhört.
Call of the Sea är årets stora överraskning. Det är oerhört välberättat med en solid story, massor av mystik och fantastiskt vackra miljöer. Miljömässigt påminner det lite om Rime, narrativt om Firewatch. Det känns dock mer gediget och genomarbetat än båda dessa spel.
Spelet släpptes anonymt och kommer säkert missas av många, men eftersom det finns på Game Pass hoppas jag att många tar chansen att spela det.