Ett av generationens mest omtalade spel är här. Cyberpunk 2077 har landat, och det reser flera frågor: Finns det ens en chans att leva upp till hypen? Och hur många buggar tål du?
Redan innan spelet har startat på riktigt drabbas jag av beslutsångest. Jag ombeds välja mellan tre olika vägar: att spela som nomad, streetkid eller corpo. Jag väger för och emot utan att egentligen ha någon större aning om vilka de eventuella för- och nackdelarna skulle vara. Det enda jag vet är att prologen skiljer dem åt. Streetkid får det bli. Jag startar spelet med tanken i bakhuvudet att jag alltid kan börja om som nomad eller corpo senare.
Cyberpunk 2077 handlar en hel del om det där. Val. Beslut. Att bli sin egen i en stor värld. Spelet erbjuder en rad val längs resans gång, men exakt hur avgörande de är för berättelsen som helhet kräver mer tid och flera genomspelningar för att avgöra. Det känns åtminstone som att jag är med och påverkar min karaktärs öde, och det är oftast gott nog. Om än inte unikt.
I grunden är detta en rätt klassisk ”ny gangster klättrar i karriären”-historia som vi sett många gånger förr i både film- och spelvärlden. Det handlar om att göra sig ett namn, helt enkelt, men huvudberättelsen är förvånansvärt linjär när allt kommer omkring. Även om den som vill naturligtvis kan ägna mycket tid åt sidouppdragen.
Namnet på vår karaktär, V, är fastslaget från start. I övrigt kan vi skapa honom eller henne efter eget tycke, in på bara könsdelarna. Karaktären kan därför se ut lite hur som helst, men frågan är varför detta ansetts viktigt då vi knappt ser vår karaktär genom hela spelet.
Unikt för Cyberpunk är settingen: en våldsam framtid där människorna blivit halvt digitala och fått helt modifierbara kroppar. Detta öppnar upp för både intressanta berättelser och lätt absurda möten med groteska karaktärer som ibland är svåra att ens beskriva.
Jag är inte så imponerad till en början, men berättelsen tar sig och spelet växer. CD Projekt Red gör ett utmärkt jobb med att lära mig alla funktioner. Det som först verkar alldeles för komplext för mitt medelåldersslöa sinne förklaras pedagogiskt och det blir sällan för tillkrånglat.
Precis som i The Witcher III är jag inte helt såld på menyerna. Jag tycker att CDPR kunde ha gjort allt lite enklare och mer intuitivt. Å andra sidan är det en RPG-ovan person som talar här, många lär inte reagera över huvud taget.
Cyberpunk 2077 innehåller en hel del olika element: det är ett action-RPG med melee-inslag, bilkörning, stealth, hacking och annat som vi förväntar oss av den här genren. Långtråkigt blir det därför aldrig. Tempot hålls uppe och berättelsen tar vändningar.
Jag tycker däremot inte att Cyberpunk är bäst på någon enskild del. I synnerhet fightingen blir kaotisk, som den så ofta blir i förstapersonsvy. Striderna är medelmåttiga och även om vapnen låter som de förväntas göra saknar jag den där djupa tillfredsställelsen som riktigt bra actionspel erbjuder (tänk Control). Den svajiga bilduppdateringen är sannolikt en bov i dramat här. Den artificiella intelligensen hos fienderna är skrattretande, men eftersom det ofta är så många av dem är jag nästan tacksam för det i stridens hetta.
Att åka runt Night City i sitt vrålåk på väg till nästa uppdrag är däremot oerhört mysigt. Bilkörningen är förvånansvärt bra, och blandningen och variationen i Cyberpunk 2077 gör helheten behaglig i sina bästa stunder.
Polisen förstör dock stämningen en del. Den är fruktansvärt energisk. Eftersom Night City är en stor stad är det lätt hänt att råka köra på någon när man exempelvis ska vända på en trafikerad gata. Om detta händer kan man vara rätt säker på att polisen kommer efter en direkt, trots att gångtrafikanten gick ut mitt framför min bil. Plötsligt befinner jag mig i en helt oönskad eldstrid med polisen i stället för på det där viktiga mötet jag var på väg till.
Överlag är röstskådespeleriet strålande i Cyberpunk 2077, och karaktärerna känns trovärdiga i sin kontext. Keanu Reeves insats som hjärnspöket Johnny Silverhand gör mig dock mest förbryllad. Hans tolkning är så stel och anemisk att jag utgår från att det är medvetet.
Buggarna har varit ett högljutt klagomål, och ja, de finns där och de är många. En stor patch direkt vid installationen tog död på många av dem, men en hel del återstår.
Jag råkade lyckligtvis inte ut för någon allvarligare bugg som kraschade hela spelet, men alla småbuggar får spelet att kännas opolerat och slarvigt. Det är bilar som parkerar i luften, cigaretter och telefoner som hänger kvar efter att karaktären gått därifrån, ljud som saknas och mycket annat. Det förtar lite av känslan av att besöka en stor och mäktig värld i förstapersonsvy när så mycket runt omkring ideligen stör illusionen och kastar påminnelsen om att detta är ett spel rakt i mitt ansikte.
men Cyberpunk 2077 ser inget vidare ut på någon av last-genkonsolerna.
Ett större problem än alla småbuggar är hur illa spelet flyter på de gamla konsolerna. Enligt många som testat Cyberpunk på basmodellerna av PS4 och Xbox One är det ospelbart med suddig grafik och tapp i bilder per sekund ned till 20 eller skrattretande 10. Jag har spelat på Xbox One X, och även om den onekligen får kämpa för att klara Cyberpunk så tycker jag ändå att den klarar biffen med knapp marginal. Även här faller bilduppdateringen dock tidvis till runt 20 fps.
”Detta är alltså inget GTA V.”
Night City är en levande stad som vibrerar av aktivitet. Men även om staden känns levande på ytan gör människorna i den det inte, och faktum är att gränserna för vad som faktiskt går att göra är förbluffande tydliga. Detta är alltså inget GTA V, vilket det är viktigt att komma ihåg för att justera förväntningarna. Ett plus dock för att CDPR i dessa politiskt korrekta tider inte har avstått från att göra Night City till en sexuellt utsvävande stad.
Tyvärr kan jag inte komma ifrån tanken på vilken upplevelse det hade varit att besöka denna stad om allt flutit på perfekt och om Night City erbjudit mer. Med lägre bilduppdatering går allt lite mer i slow motion, och jag ställer mig ofta frågan om det ena eller andra ska se ut så där eller om det är något fel. Misstanken är att svaret ofta är det sistnämnda.
Cyberpunk 2077 har varit det svåraste spelet att betygsätta på många år. Det är en så tudelad upplevelse. Dialogerna, karaktärerna, mellansekvenserna och miljöerna håller toppklass. Här syns och hörs verkligen att CDPR levererat en storproduktion. Striderna är däremot en besvikelse, den artificiella intelligensen likaså och sprickorna i fasaden är lite för många för att de ska gå att ignorera.
Cyberpunk 2077 är definitivt ett spel jag vill spela igen. När det har patchats och kanske fått lite mer kärlek kan jag börja om igen, denna gång ur ett annat perspektiv. Om du tänker spela detta på någon av basmodellerna av PS4 eller Xbox One är det däremot läge att tänka en gång till. Det fungerar på Xbox One X, men som det ser ut just nu tvingas jag nog ändå vänta tills jag köpt en PS5 eller Xbox Series X för att kunna uppleva Cyberpunk 2077 som det är tänkt att upplevas.
Det finns mycket att hämta här, men spelet stympas av hur det flyter på de gamla konsolerna och är en väldigt ojämn upplevelse. Jag hade ärligt talat väntat mig mer från studion som gav oss The Witcher III. Visionen gick i kras någonstans längs vägen.