Xbox fyller 20 år i år. Den 15 november 2001 lanserade Microsoft sin första spelkonsol i Nordamerika. Vi i Sverige fick vänta till den 14 mars året efter.
Härmed inleds en liten serie tillbakablickar på Microsofts tre äldre Xbox-konsoler genom en titt på de spel jag har varmast minnen av men också annat som dyker upp i minnet när ordet ”Xbox” nämns. Med Xbox fick vi inte bara den första hårddisken någonsin i en spelkonsol – Microsoft erbjöd även onlinespel, roliga tillbehör och den största handkontrollen någonsin.
Detta är några av mina minnen av Xbox!
Halo: Combat Evolved
Bungies Xbox-debut går förstås inte att ignorera när jag tänker tillbaka på Microsofts första konsol. Det var i praktiken det som räddade hela konsolsatsningen. Men oaktat spelets betydelse för Xbox är det helt enkelt så att Halo var ett fantastiskt bra spel. Nästan felfritt. Det var en riktig nextgen-upplevelse i allt från grafik till ljud och miljöer.
Mitt starkaste minne är fortfarande när jag kraschlandade på ringvärlden och, lätt förbryllad, tog mig ur kapseln och började utforska en grön värld som var det mest realistiska jag någonsin upplevt i ett spel.
Midtown Madness 3
”Win this one for me, mon amie!” Digital Illusions blandning av Crazy Taxi och rolig arkadracing satte sig direkt i mitt hjärta, och jag spelade galet mycket Midtown Madness 3 på min Xbox. Grafiken var snygg, städerna roliga att köra i och uppdragen utmanande eftersom jag, med dåligt lokalsinne, utmanades i att hitta genvägar för att hinna fram. Svårt beroendeframkallande.
Ninja Gaiden
Det kanske svåraste spel jag spelat till Xbox. Faktiskt så svårt att jag gav upp det efter ett tag. Men även om Team Ninjas Tomonobu Itakagi tyckte att sådana som jag var småflickor som inte klarade av ett spel för riktiga män, var Ninja Gaiden både snyggt, roligt och hade en perfekt välavvägd kontroll.
Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay
Filmlicensspel brukar vanligtvis vara dynga, men Riddick är ett lysande undantag. Starbreeze utvecklade en prequel till filmen som visade sig vara bättre än Riddick på vita duken. Grafiken var vanvettigt läcker för sin tid, och atmosfären tät som superlim. Ett exempel på att filmlicensspel faktiskt inte behöver bli skit.
Blinx: The Time Sweeper
Alla minnen behöver inte vara lika ljusa. Xbox led en skriande brist på plattformsspel, och någon tyckte att Artoon skulle utveckla ett med en maskot som kunde utmana Mario. Vi fick Blinx, en katt i flygarglasögon som kunde manipulera tiden med sin dammsugare. Logiskt som korvspad. Spelet var faktiskt en hygglig plattformare, och sättet på vilket man kunde besegra fiender och forcera hinder med hjälp av att pausa, spola fram och spola tillbaka var småfiffig. Men mest minns jag att jag bytte bort Silent Hill 2 för Blinx…
MotoGP
Jag hade inte spelat ett motorcykelspel sedan Road Rash till Saturn (och det var som bekant inget seriöst racingspel), så seriositeten och den stora utmaningen i Climax titel MotoGP från 2002 tog mig lite på sängen. Detta var nämligen ett spel som krävde både koncentration och tålamod. Minsta misstag och det blev krasch. Jag minns dock mest den detaljerade asfalten och hur haktappande realistiska repriserna var.
Project Gotham Racing 2
Vi hade sett naturtroget återgivna städer i racingspel förr. Men aldrig hade vi fått äran att köra runt i Stockholm i en Ferrari Testarossa. Att passera Åhléns och bränna gummi längs Skeppsbron var en smått overklig upplevelse, trots att jag inte ens hade flyttat till huvudstaden då. Att Bizarre dessutom hade skapat ett fantastiskt roligt racingspel, lagt till svenska ”radiokanaler” och möjliggjort för mig att spela min egen musik från hårddisken, gjorde PGR 2 till en i det närmaste perfekt racingupplevelse.
Dead or Alive 3
Vid sidan om Halo var Dead or Alive 3 spelet man visade upp för kompisarna för att skryta med vad Xbox gick för. Detta var en galet imponerande uppvisning i vad Microsofts kraftpaket kunde prestera utan att svettas. Dessutom var det ett väldigt välgjort och roligt fightingspel.
Dreamfall: The Longest Journey
Året efter att Xbox ersatts av Xbox 360 släpptes Funcoms Dreamfall: The Longest Journey, en fängslande berättelse om ondskefulla storföretag som med teknikens hjälp försökte förslava människor, och om en parallell sagovärld full av magi. Tajmingen för denna release gjorde att Dreamfall missades av många, men vi som spelade det älskade berättelsen, miljöerna och de mänskliga karaktärerna.
OutRun 2
Dreamcast var en fantastisk konsol för racingfantaster, och Xbox tog onekligen över den stafettpinnen. Här fanns verkligen alla sorters upplevelser, och i någon mån kändes OutRun 2 som ett sista farväl till Segas arkaddagar när de här sortens spel fick oss att bränna småmynt i arkadhallen. Kortlivat men intensivt.
Hårddisken
För första gången kom en konsol med inbyggd hårddisk. Folk kanske inte minns det, men somliga fnyste åt detta då. Microsoft anklagades för att släppa en PC, inte en konsol, och vissa var rädda för att spelkonsolen var hotad. I själva verket möjliggjorde den knattrande hårddisken både för större spel och andra funktioner, som att kunna rippa musik från CD-skivor och sedan spela den i vissa spel. Äntligen slapp vi minneskorten.
Xbox Live
Jag har inte så många minnen av Xbox Live eftersom jag alltid varit en singleplayerspelare, förutom när jag gick online med min Dreamcast. Men tjänsten tog verkligen Segas lite skakiga modembundna tjänst och gjorde något ännu bättre. Stabilare, framför allt. Och snart hakade Sony på, även om de nog knappt har kommit ikapp ens efter 20 år.
The Duke
Microsofts första försök till att bygga en handkontroll resulterade i en enorm sak som blivit känd som The Duke. Mitt största problem med den var inte dess storlek utan att A, B, X och Y var rundade/välvda i stället för platta, vilket gjorde att jag fick ont i tummen efter några timmar. Rumblefunktionen var däremot magisk. Det kändes som att hålla i en slagborr när jag kastade granater i Halo.
