En herrelös katt i cyberpunkmiljö, kan det vara något? Ja, det vete katten.
Det ska sägas med en gång: jag är ingen kattmänniska. Har aldrig varit. Jag betraktar katter med stor skepsis, och jag tror att detta är ömsesidigt. Ändå blev jag nyfiken på Stray efter utannonseringen för några år sedan. Idén att spela som katt i en neonupplyst cyberpunkvärld lät onekligen lite intressant.
Inledningen visar en samling katter som lever livet i en lugn och fredlig tillvaro. Plötsligt ramlar vi ned i en betydligt mörkare värld. Kompisarna och tryggheten är borta. Härifrån handlar allt om att samla information och försöka ta sig ut igen.
Stray är i grunden ett äventyrsspel som bygger på utforskning och pusselinslag. Ur ett kattperspektiv, nota bene. Eftersom det råkar vara en katt som är huvudkaraktär betyder det att man som spelare måste tänka om lite. Dörrar och andra passager som normalt vore relevanta att utforska är ofta helt ointressanta här. I stället är det rör, AC-aggregat och räcken som fungerar som trappor upp mot nästa nivå och bort från det fåtal fiender som finns.
Även om katten inte är någon fighter finns det olika sätt att bekämpa fienderna utan att få på pälsen. Till sin hjälp har katten B-12, en AI som både låser upp dörrar, översätter skyltar och dänger fiender. Han blir snabbt oumbärlig.
Det enda som gör Stray lite speciellt är att huvudkaraktären är en katt. I övrigt finns egentligen inget som leder till några aha-upplevelser här. Gameplay är väldigt rakt på sak och känns igen från många andra liknande spel, pusslen är simpla och berättelsen sticker inte ut på något sätt. Sättet som storyn berättas på är också det traditionellt – genom att prata med invånare i staden och lösa pussel lär man sig samtidigt mer om världen och dess historia. Det är ett klassiskt men väldigt behagligt sätt att berätta en historia på.
Kattälskare kan mysa åt smådetaljer, som att kunna vässa klorna på soffor och mattor, dricka vatten ur pölar eller krypa upp i en bokhylla och vila lite. BlueTwelve Studio har lyckats utmärkt med att skapa en katt som inte bara ser ut som en katt utan också beter sig som en. Således är nätet redan fullt av filmer med folks katter som följer med i och reagerar på spelet.
Miljövariationen är förvånansvärt stor, och Stray lyckas utveckla sättet att besegra fiender eller undvika dem på. Men jag hade önskat att världen var lite mer öppen för utforskning, och att BlueTwelve hade gömt fler hemligheter i den värld de skapat.
Kontrollen är egentligen inte problematisk, men den är inte så fri som jag hade önskat. I stället för att kunna hoppa fritt till plattformar, lådor och räcken som finns i närheten har utvecklarna bestämt vilka som är tillgängliga. Hur nära eller låga de andra i omgivningen än må vara är det alltid bara ett fåtal ställen som är tillgängliga. Detta betyder också att det inte går att feltajma ett hopp och ramla ned.
X-knappen dyker upp på skärmen för att markera vart jag kan hoppa härnäst, men ofta kräver detta att jag står vänd i exakt rätt läge. Detta kan vara frustrerande, och det stör illusionen av att vara en fri katt i en öppen värld. Inget här är nämligen öppet eller fritt, spelet är fullt av osynliga väggar. Det är lite synd, för detta är en värld som jag hade velat utforska lite mer av.
Vid ett antal tillfällen strulade kontrollen, kattskrället vägrade hoppa vidare och jag fick börja om vid senaste checkpoint. Ett antal andra småbuggar, med föremål som blev hängande i luften, noterades också. En del miss-tag finns således, men överlag är Stray väldigt välpolerat, och soundtracket ger det onekligen en egen personlighet.
Stray har absolut sina stunder. Styrkan är atmosfären och hur världen har byggts upp för att en katt ska kunna tassa runt i den och använda miljöerna till sin fördel.
Här finns också en berättelse om motstånd i en dystopisk tid, och givet atmosfären är det lätt att dra paralleller till det frihetstörstande Hongkongs kamp mot Beijings övermakt. Däremot suckar jag lite när jag tvingas springa ärenden åt den ene för att få något jag kan ge till den andre för att slutligen komma vidare. Detta känns onekligen som något jag gjort i alldeles för många spel genom åren.
Många lär förföras av Stray inledningsvis, ty det är lätt att falla för både katten och atmosfären. Estetiken är tilltalande och utvecklarna har verkligen lyckats göra katten till en varelse som andas och lever. Men som helhet är Stray en ganska ordinär spelupplevelse som, om vi exkluderar katten, är något vi upplevt förr.
Efter cirka fyra timmar är äventyret över, och Stray har inte mycket till omspelsvärde. Är det ändå en resa värd att ta? Det tycker jag. Vad man än tycker om katter.