En utomjordisk invasion. En ofrivillig hjälte. Och vapen som svär värre än en stupfull sjörövare. Där har ni några ingredienser i årets kanske mest gränslösa spel.
Jag hade ingen direkt relation till serien Rick & Morty när jag satte mig ned med High on Life. Seriens skapare Justin Roiland är chef över spelutvecklaren Squanch Games, och efter att ha tagit del lite grand av den animerade TV-serien inför denna text blir detta väldigt uppenbart.
Jag hade inte räknat med att sätta mig ned med ett nytt spel den här tiden på året, men uppmärksamheten höjde mitt intresse. Det är nämligen ingen överdrift att kalla High on Life för årets mest polariserande spel. Betygen spretar från botten- till toppbetyg, och bara det gör en ju nyfiken.
¤¤¤
Jorden invaderas av ett utomjordiskt nätverk som vill använda mänskligheten som droger. Det är upp till spelaren att förhindra att detta sker, och för att åstadkomma detta hoppar man i en högteknologisk dräkt och blir prisjägare i rymden. (Under tiden har ett lila rymdfetto tagit över ens hus, men det är en parentes.)
Det är en mycket färgrikt och inbjudande värld i yttre rymden vi får utforska. Jag gillar designen, även om den ibland kanske blir lite väl skrikig emellanåt.
Det har framförts mycket kritik mot spelets kontroll, och ja, den är inte direkt jämförbar med den i Halo Infinite. Men de förväntningarna bör man heller inte ha, för High on Life tar sig för det första inte på något större allvar och för det andra kräver inte fienderna den precisionen av spelaren. Fienderna bjuder inte på några större utmaningar, även om vissa bossar kan vara småknepiga, och här finns endast basala plattformsmoment.
Bitvis får jag lite Ratchet & Clank-vibbar av arsenalen. Men det finns en avgörande skillnad. Vapnen, som fungerar både som guide och sidekick, pratar konstant. De har olika personligheter, och åtminstone inledningsvis är det fantastiskt underhållande att höra deras gnabbande.
Men det är inte bara vapnen som pratar. Alla pratar. Mesta hela tiden. Jag vet inte hur mycket dialog som har spelats in för detta spel, men det måste vara ansenligt.
Det är sällsynt i spel att kunna gå förbi någon och av en slump lyssna till en konversation som är så absurd att den bara inte går att slita sig ifrån. Det känns som en ren slump att jag upptäcker den, jag hade bara kunnat springa förbi. High on Life är fullt av sådana ögonblick där det inte är påtvingat utan något som spelaren själv får upptäcka.
Jag kommer på mig själv med att stå och lyssna på konversationer som inte har något som helst med spelets berättelse att göra men som jag bara inte kan slita mig ifrån. Det blir som att smyglyssna på två onyktra människor på tunnelbanan vars dialog bara blir alltmer bisarr. Jag sitter och småfnissar i soffan mest hela tiden.
Humor är svårt, och humor i spel är lika knepigt som det är sällsynt. High on Life gör onekligen ett ärligt försök, men även om jag ömsom skrattar och ömsom fnissar mig genom äventyret är det uppenbart att humorn inte passar alla. För somliga kommer den falla platt, och då blir det svårt att ha roligt med någon annan del av spelet. För andra fungerar humorn, men blir lite för mycket. Vissa kommer köpa konceptet rakt av.
Jag tillhör den andra kategorin. High on Life är utan tvekan ett roligt spel. Squanch Games har dessvärre inte förstått sig på tesen ”less is more”. High on Life blir nämligen lite för mycket för sitt eget bästa, inte minst vad gäller dialogen, som efter några timmar nästan förvandlats till ett slags mantra i bakhuvudet. Det blir aldrig tyst, och även om det går att tona ned snacket i inställningarna är det uppenbart var utvecklarna velat lägga tyngdpunkten.
High on Life är ett kul, vågat och lite annorlunda äventyr som vågar pröva humor men med en stor portion självdistans. Det blir lite tjatigt och utdraget mot slutet och hade tjänat på att kortas ned någon timme. Men det som finns här bjuder på en hel del skratt, och det är det få spel som lyckas med.