För exakt tio år sedan förlorade Microsoft den pågående konsolgenerationen. Åtminstone om vi får tro Phil Spencer. Det var då, i ett stort tält i Seattle, som de visade upp Xbox One för första gången.
Draperiet föll, alla fick se den svarta boxen som mest liknade en videobandspelare, Kinectkameran som inget bett om, Don Mattricks försäljarleende och höra det matematiskt sett ologiska namnet. Och sedan satte det gång, det vi sett memes av sedan dess. Det som blivit ett stående skämt: TV, TV, TV.
Jag satt i soffan i min dåvarande lägenhet, spänd på vad jag skulle få se. Jag hade förberett mig väl genom att följa streamen både på min dator och via min Xbox 360, ifall någon av dem skulle lagga. Efter en helt fantastisk generation var jag minst sagt hypad på vad Microsoft skulle erbjuda härnäst. Jag kunde aldrig ana att det skulle bli en sådan monumental besvikelse.
Det var uppenbart att något hade hänt. Spelen var inte i centrum längre. Precis som snacket gick inför lanseringen av PlayStation 3 presenterades Xbox One inte som en spelkonsol först och främst utan som en underhållningshubb i våra hem. Något som för trogna gamers är ungefär som en spottloska i ansiktet.
Jag var både arg och tom efteråt. Detta var inte det jag hade sett fram emot eller trott på. Efter att ha spelat på Xbox ända sedan den där dagen i mars 2002 då jag hämtade ut den första konsolen som jag förbokat, vinglandes med paketet på min cykel då jag underskattat hur stort det skulle vara, kände jag mig sviken. Hur fånigt det än låter.
Jag förbokade en PS4 i ren ilska och svor att bojkotta Xbox, särskilt efter att Microsoft tabbat sig ännu mer med sina planer kring begagnade spel, onlinekrav och annat.
Visst kan man i efterhand hävda att de var lite före sin tid. Vem är inte uppkopplad via sin konsol i dag? Att kunna låta ut sina fysiska spel till kompisarna är något som blivit allt mindre relevant för flertalet. Men där och då var det väldigt uppenbara misstag som Sony utnyttjade till fullo, på ett mästerligt sätt får man säga.
Trots allt detta köpte jag en Xbox One två år senare och den blev lite överraskande min primära konsol under den generationen. Jag hittade hem. Microsoft gjorde en hel del förändringar. De släppte Xbox One S och One X, lanserade Game Pass och ett program för bakåtkompatibilitet av Xbox- och 360-spel. Kinect begravdes. Men de kom aldrig ikapp vad gäller exklusiva spel, och i ärlighetens namn har de fortfarande inte gjort det.
Så mycket gick fel när Microsoft utvecklade Xbox One. Konsolen är en påminnelse om att även, eller kanske framför allt, stora företag kan trampa fullständigt snett ibland. Det är ett intressant fenomen och det är intressant att diskutera vilka orsakerna är. Handlar det om frånvaro av psykologisk trygghet som gör att vissa inte vågar resa invändningar mot uppenbara dumheter? I vissa fall, som Nokias, var det så. I Microsofts fall har jag ingen aning.
I slutändan blev ändå Xbox One en konsol jag lärde mig att tycka om. Jag köpte totalt fyra enheter och gillade både One S och framför allt One X. Vi fick bakåtkompatibilitet med Xbox- och Xbox 360-spel och inte minst Game Pass. Men kanske har Phil Spencer en poäng när han säger att det var den värsta generationen att förlora. Å andra sidan är det nästan aldrig för sent att komma igen, och det är nog den approachen Xbox bör ha nu. Revanschlust i stället för självömkan.