Efter några år med hyfsad takt i avverkandet av en ständigt växande backlogg av spel har det börjat bli lite knepigare att hitta missade guldkorn i samlingen. Det borde vara en bra sak, men det känns inte nödvändigtvis så. Det är ju en skatt att ha.
Med ständig påfyllning i spelsamlingen skulle det kunna vara ett sisofysarbete att beta av backloggen. Och visst, samlingen växer onekligen. Men när jag tar en titt på hur många av spelen som jag verkligen känner att jag vill prioritera framför nya spel, är de förvånansvärt få.
Men hur ska man ta sig an dem? En krönikör i Washington Post beskriver en situation som många av oss nog känner igen oss i:
It’s the end of a long day. You’re tired, looking to give your weary brain a well-deserved break with something mindless and fun in the precious few hours before you have to do it all over again. Do you pick up playing the game you stopped halfway through because life got crazy? Or that new game your friends have all been hyping up? Or any of the dozens of titles gathering virtual dust in your Steam library, bought for a steal and never once fired up? If you’re like me, more often than not, you end up either 1) retreating to time-tested favorites, games you’ve already sunk hours and hours into, or 2) burning yourself out overthinking your options and ultimately gravitating to whatever TV show or movie or app is less overwhelming in that moment.
Så här är det ofta för mig. Spel är interaktiva och kräver därför mer engagemang än en film eller en TV-serie, som är icke-interaktiv underhållning. Problemet är det närmast oändliga utbudet vi i dag erbjuds. Jag drogs aldrig med beslutsångest när jag var tio år, för då hade jag tillgång till en handfull spel. Då nötte vi spelen om och om igen, i brist på alternativ. I dag är alternativen så många att vi lätt resignerar och spelar det vi spelade sist, inte sällan spel vi nästan kan utantill.
Detta är förstås ett problem både om vi vill testa nya spel (jag jonglerar med fyra, fem mindre titlar just nu) och beta av spel ur backloggen. Allt kräver både tid och ett visst engagemang, och när det kommer till backloggen kan det också förutsätta att vi gräver fram en gammal konsol med alla kablar och kopplar in den. Det är lätt att säga ”äh, en annan kväll” och återfalla i gamla mönster.
Det finns dock några äldre titlar som jag verkligen vill försöka spela i sommar. De har inhandlats under de senaste åren med syftet att spelas, inte bara stå i samlingen, så jag hoppas att jag kan få tummen ur. Grejen med äldre spel är att de kan kräva lite tålamod. De är ofta inte omedelbart tillfredsställande, de kan vara kantiga och omständliga, ha en avig kontroll, få sparpunkter och så vidare. Sådant brydde man sig inte om när det begav sig, men på vissa punkter har branschen onekligen rört sig framåt och blivit mer publikfriande.
Deep Fear (Sega Saturn, 1998)
Resident Evil släpptes visserligen till Saturn, men uppföljarna gick Sega-fansen miste om. Deep Fear var Segas svar på Capcoms skräckklassiker och fick ett hyggligt mottagande. Emellertid släpptes det så sent som sommaren 1998, bara månader innan Dreamcast hade japansk premiär. Hjälten i spelet var John Mayor (namnet är lite intressant eftersom John Major avgått som brittisk premiärminister året innan). Med lite tur kommer det en reflekterande text om Deep Fear i sommar eller i höst. Men först måste jag gräva fram min Saturn…
Cold Fear (Xbox, 2005)
Cold Fear var utvecklat av Darkworks (som också låg bakom fina Alone in the Dark: The New Nightmare) och utgivet av Ubisoft på den tiden då den franska spelgiganten vågade testa nya genrer. Spelet kom sent i generationen, samma år som Xbox 360 tog över rodret, och utspelas på ett valfångstfartyg i Berings sund.
Premissen är intressant och miljön, ett fartyg som rullar i sjön och där besättningen tagits över av någon sorts parasit, är inte alls oäven. Konkurrensen när spelet släpptes var emellertid brutal (Resident Evil 4 släpptes samma år), och enligt Wikipedia sålde Cold Fear i ynka 70 000 exemplar. Jag misstänker att det förtjänade bättre, och snart ska jag se efter om den känslan stämmer.
Super Magnetic Neo (Dreamcast, 2000)
Denna charmiga bagatell släpptes under det magiska året 2000, då Dreamcast fick en hemskans massa bra spel, och hamnade i komplett skugga från alla större spel. Det är en väldigt traditionell plattformare men med en speciell gimmick: magnetism. Det är här Super Magnetic Neo sticker ut från mängden av mediokra plattformare från denna tid, och jag ser fram emot att dyka ned i det lite djupare för att se om det håller.