Avtäckningen av Xbox One var ett formidabelt magplask som skrämde bort många kunder. När jag småningom köpte konsolen hade det gått ungefär 18 månader sedan lanseringen. Jag hade kommit över det svek jag ansåg att Microsoft stod för med alla sina begränsningar av hur vi fick använda våra spel med mera och det hade hunnit släppas en hel del intressanta spel.
Microsoft hade redan ett halvår efter lanseringen gett upp Kinect genom att börja erbjuda Xbox One utan en påtvingad kamera. När jag senare köpte både Xbox One S och One X saknades till och med en dedikerad Kinect-port och spelutvecklingen med Kinect i åtanke dog snart ut. Det var kort sagt aldrig aktuellt att skaffa en.
Den hypade sensorn hann aldrig komma till sin rätt på Xbox One. Eller var den helt enkelt aldrig något att ha till att börja med? Den frågan har legat och bubblat i mig i tio års tid. Microsoft släppte ingen killer app som visade att den nya Kinect kunde göra något nytt och imponerande som inte den gamla kameran kunde. Kinect Sports Rivals var inte ett sådant spel.
Detta tror jag var ett stort misstag. Om de hade bundlat med ett spel som kändes unikt och visade varför du absolut måste skaffa en Xbox One i stället för en PlayStation 4 kanske det hade slutat annorlunda. Det får vi aldrig veta.
Jag kollar ett gammalt klipp där Yusuf Mehdi och Mark Whitten, som ingick i Xbox-teamet på den tiden, visar hur Kinect fungerar när de med röstkommandon växlar mellan spel, TV, strömningstjänster, Skype-samtal och så vidare. Allt ser sömlöst och snabbt ut. Nästan lite imponerande. Jag dras tillbaka tio år i tiden. Så varför inte testa? Jag beslöt att köpa en Kinectkamera, plocka fram min gamla Xbox One, plugga in och köra igång. Efter en misslyckad uppdatering av konsolen och en fabriksåterställning var jag redo.
Här är mina intryck av Kinect till Xbox One. Tio år senare.
Designen
Den första Kinect var svart, blank och stod på en fot med en motor som kunde tippa kameran upp och ned. Kinect V2 (ja, låt oss kalla den det från och med nu) är kantigare och tyngre men ser också lite lyxigare ut med sin blanka glasliknande front och lysande Xbox-logga. Designen går hand i hand med lanseringsmodellen av Xbox One, den ser mindre ut som en leksak och gör sig oväntat bra stående på TV-bänken.
Kinect kopplas direkt till konsolens Kinectport och behöver ingen extern strömförsörjning. Det rekommenderas att kameran placeras mellan 60 och 180 cm från golvet. Tack vare en bättre kamera som fångar hela rummet behövs ingen motor, kameran följer dig ändå. Kalibreringen av kameran och mikrofonen går oväntat snabbt och är klar på drygt en minut.
Precisionen
Kinect till Xbox 360 var en cool pryl, inget snack om saken. Men den var aldrig så precis som reklamen initialt hävdade, inte ens i närheten. Kinect V2 är bättre, och det märks ganska omgående. Kameran kräver inte lika mycket utrymme så du behöver inte möblera om vardagsrummet varje gång den ska användas (vilket, ärligt talat, gjorde att jag spelade på min gamla Kinect mer sällan än jag hade velat).
Microsoft beskrev Kinect V2 som så avancerad att den kan se hjärtat slå och blodet flöda i våra ådror, men mer än PR-skryt var det inte. Jag har inte hittat något spel som faktiskt utnyttjar detta, och det är ju lite synd. Tänk ett skräckspel där en hög puls minskar hälsomätaren, exempelvis.
I princip fungerar kameran på samma sätt som förr – du gör val på skärmen genom att hålla fram handen och trycka. Du drar sedan bort den för att bekräfta. En skillnad är att Kinect V2 är tillräckligt avancerad för att kunna läsa av våra handrörelser, vilket den första Kinect inte kunde. Det fungerar väl, men jag funderar ständigt över vad vinsten är jämfört med att använda handkontrollen.
Funktionerna
Kinect V2 var tänkt att inte bara bli ett kul tillbehör som den första Kinect utan något vi skulle styra i princip hela vardagsrummet med. Som tidigare nämnt skulle vi genom röstkommandon hoppa mellan streaming, TV, spel och annan underhållning.
Att tar sig igenom menyer med gester förblir en plåga och inget som känns smidigt, precis som det var med den första Kinect. Röstkommandon fungerar bättre, även om Kinect V2 inte stöder svenska. Jag kan sätta på och stänga av min Xbox One med korta kommandon samt hoppa från ett spel till huvudmenyn.
Väldigt lite av detta känns dock attraktivt i dag. Att sätta på och stänga av konsolen med röstkommandon är en ytterst marginell förbättring då det annars kräver exakt tre knapptryck på handkontrollen vilket tar max två sekunder.
Att kunna växla mellan appar blixtsnabbt är månne lite lockande för den som har svårt att hålla fokus på en sak i taget. Men ärligt talat – hur ofta hoppar vi runt så där? När vill vi mitt i ett spel hoppa in i en film på Netflix, ta ett Skypesamtal eller kolla på TV? Eller genom bild-i-bild göra flera saker samtidigt? Dessutom drar allt detta enligt uppgift 10 procent av konsolens GPU.
Givet vilka digitala hjälpmedel som finns i dag, som Google Home och Amazon Echo för att nämna blott två, känns Kinect V2 väldigt begränsad. Åren har gått.
Spelen
Kinect till Xbox 360 blev en omedelbar succé vilket gjorde att många utvecklare hakade på tåget och släppte traditionella spel med Kinectfunktionalitet (”Better with Kinect” brukade det stå på omslaget). Men det kom också en hel del spel som bara fungerade med Kinect. Dans- och fitnesspel gjorde sig utmärkt, men antalet genrer var betydligt fler än så. Vi hittade sportspel, racingspel, actionspel, pusselspel bland Kinecttitlarna.
Eftersom Microsoft plockade bort Kinect ur Xbox One-ekvationen redan ett halvår efter lanseringen för att sedan lägga ned tillverkningen 2017 saknas motsvarande utbud här. Kinect Sports Rivals är en nyversion av klassiska Kinect Sports. Lite snyggare, såklart, men i grunden en väldigt bekant upplevelse. Här finns bowling som fungerar alldeles utmärkt, vattenskoter som fungerar över förväntan och tennis som är helt OK. Men också fotboll som inte fungerar alls och klättring som, tja, saknar nerven från verklig klättring. Att luftklättra är liksom inte särskilt kul.
Jag har totalt hittat ett 50-tal spel som stöder Kinect v2, men en stor del av dem är dansspel och simpla upplevelser som håller i en kvart eller så. Några undantag finns. Fru är kanske det märkvärdigaste av dem. Det är ett plattformsspel där du ska placera kroppen på ett sätt så att karaktären kan ta sig vidare. Tyvärr plockades spelet ned från Microsoft Store för två år sedan och någon fysisk release finns förstås inte.
Visst, det finns några intressanta spel här. D4: Dark Dreams Don’t Die är ett av dem. Det är ett stilistiskt deckarspel där du ska lösa mordet på din fru. Berättelsen är faktiskt ganska intressant, och jag rycks med.
Däremot är jag inte helt såld på den grafiska stilen. Men mest störande är ändå kontrollen. Det går att använda handkontroll, men jag ju här för att testa Kinect. Att styra med händerna är en ganska oprecis upplevelse, men framför allt blir det efter ett tag jobbigt att hela tiden hålla upp händerna och putta eller knyta näven för allting som ska göras på skärmen. Det gör att tempot blir frustrerande lågt, för allt det där tar längre tid än om man gör samma sak med en handkontroll. Därmed är D4 ytterligare ett bevis på att Kinect aldrig var särskilt anpassad för mer seriösa spelupplevelser.
Slutligen Dance Central Spotlight. Här skiner faktiskt Kinect lite. Precis som Kinect V1 är det dans- och fitnesspel som fungerar allra bäst. Efter en snabb kalibrering följer den mina rörelser väldigt väl och jag och sexåringen dansar loss till bland annat Avicii. Att jag är allt annat än en danstalang kan jag inte gärna beskylla Kinect för.
Sammanfattningsvis
Detta för oss slutligen till min huvudinvändning mot att använda Kinect. Det känns aldrig särskilt bekvämt eller intuitivt att prata med TV:n, eller förlåt, Kinect, för att byta mellan spel och annan underhållning. Att navigera menyer med gester är ofta en frustrerande upplevelse. Även om Kinect till Xbox One har en vidvinkel och ser betydligt mer av mig än den äldre Kinect, behöver jag ofta sitta ganska rakt framför den för att den ska uppfatta mina rörelser korrekt. Jag kan ju lika gärna använda fjärr- eller kontrollen.
Detta fråntar magin som hade kunnat finnas här. Ja, det är en bättre kamera, men skillnaden är inte så gigantisk att jag kan påstå att upplevelsen blir i grunden annorlunda än den var när vi stod och vevade framför vår Xbox 360. Så avancerad är inte Kinect och vare sig Microsoft eller någon annan lyckades göra något revolutionerande med den.
Det känns som att det fanns potential
att göra något mer här.
Det som gör mig lite besviken är att det känns som att det fanns potential att göra något mer här. Ansvaret för att det inte blev så vilar förstås helt och hållet på Microsoft. De borde ha satsat på en riktigt vass killer app som imponerade på alla och därigenom motiverade att Kinect var oumbärlig – inte för att byta TV-kanal utan som något som förhöjde spelupplevelsen.
Premiärvisningen av Xbox One och Kinect V2 sammanföll med Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s massövervakning. Det första avslöjandet rörde storbolagens övervakning av oss konsumenter (Prism), och där ingick Microsoft. Tajmingen att lansera en intelligent kamera till vårt vardagsrum var minst sagt speciell. Där och då kände jag ett direkt obehag att placera en smartare Kinect hemma. I dag är den känslan inte alls lika framträdande, vilket säger en del om vår känslomässiga tillvänjning till att vara ständigt övervakade. I dag är det vanligt med både Google Home och säkerhetskameror i våra hem.
Kinect var inte helt förgäves, den används fortfarande i alla möjliga sammanhang. Besöker du exempelvis Tekniska museet i Stockholm stöter du på kameran på flera håll utanför spelavdelningen. Tekniken i sig är, eller åtminstone var, kul. I dag med VR, AR och AI som bryter ny mark känns en kamera som fångar kroppens rörelser inte direkt som mänsklighetens mest imponerande bedrift. Det var (ganska) kul så länge det varade.