PlayStation 4 var den ohotade segraren av den förra generationen med en bra bit över 100 miljoner sålda enheter. Efter ett relativt bakslag med PlayStation 3 var Sony tillbaka som marknadsledare. Detta var mycket tack vare att konkurrenterna Xbox One och Wii U lade krokben för sig själva. Det blev aldrig någon riktig fajt.

Jag har inte tänkt på att jämföra de två konsolerna tidigare, trots att det finns en del uppenbara likheter mellan dem. Både Wii U och Xbox One var efterföljare till två väldigt populära konsoler. Båda var stora felbedömningar från Nintendo respektive Microsoft. Men båda hade också styrkor.

Så om man nu ska ge sig på att jämföra dem – vilken konsol var egentligen bäst? Vilken gav mest värde för pengarna och vilken hade de bästa spelen? Låt oss ta en liten titt.

WII U
Efter den fantastiska succén med Wii, den dittills mest framgångsrika stationära Nintendokonsolen som fick helt nya målgrupper att börja spela TV-spel, ville Nintendo följa upp med en plattform som behöll varumärket, det rörelsekänsliga spelandet och samtidigt införde en ny funktion: assymetriskt spelande.

Nintendo pratade om assymetriskt spelande via Gamepaden, vilket innebär att en person kan se en sak på skärmen medan kompisen ser något annat på TV:n. Detta, föreställde sig Nintendo, skulle öppna upp för nya och spännande spelupplevelser. Världen var mindre imponerad.

Att bygga hela konsolen runt Gamepaden var ett misstag. Många trodde att Nintendo skulle dumpa konceptet när det så uppenbart inte attraherade konsumenterna, sänka priset och bara skeppa Wii U med en vanlig handkontroll. Så blev det aldrig. Kanske för att Nintendo hade helt orimliga säljmål vilket enligt uppgifter innebar att de hade lagervis av osålda konsoler och därmed också osålda Gamepads. Vi lär aldrig få veta.

Spelen
När det kommer till exklusiva spel av hög kvalitet placerar sig Wii U väldigt bra. Nintendo släppte många riktigt fina titlar, däribland en hel drös som sedan fått förlängt liv på Switch som Super Mario 3D World, Donkey Kong Country: Tropical Freeze, Mario Kart 8 och Captain Toad: Treasure Tracker. Till dessa skulle vi också kunna lägga The Legend of Zelda: Breath of the Wild, men det var en crossgen-lansering.

Kvaliteten på Nintendos titlar var, som jag konstaterat förr, överlag väldigt hög. Problemet var att nästan ingen annan släppte exklusiva spel till Wii U, eller spel över huvud taget. Speltorkan kunde dra ut på flera månader i taget, och ganska snart måste Nintendo ha insett att skeppet hade seglat för denna generation vilket resulterade i att de fokuserade på remasters i stället för hela nya spel.

Trots löften om en inkluderande plattform för alla var det i slutändan flera genrer som knappt fanns representerade på Wii U. Sport- och racingfans hade inte mycket att hämta här och actionspelen var få.

Hårdvaran
Jag minns en speljournalists berättelse om hur han sett en utvecklare komma ut från en visning av Wii U som hölls bakom stängda dörrar. Denne hade skakat på huvudet och konstaterat att det han fått se inte alls var vad de trott eller hoppats på.

Wii U var redan från start en teknisk dvärg med en svagare CPU än den då sju år gamla Xbox 360. Det fanns andra styrkor och konsolen var den första Nintendo-maskinen med HD-grafik, men överlag var inte Wii U designad för att vara ett teknologiskt monster utan som en enregisnål, liten maskin med fokus på kontrollen. I likhet med Wii tänkte sig Nintendo att det var själva spelupplevelsen som skulle locka folk. Du måste testa för att förstå, vad budskapet. Detta resulterade i att de hade svårt att förklara konceptet för folk i sin egen reklam.

Själva konsolen var långsam. Att hoppa mellan menyer var en plåga. Det gick så långsamt att man började undra om det var något fel, om konsolen låst sig. Nintendo släppte ingen uppgradera Wii U, vi fick nöja oss med i stort sett samma modeller som vid lanseringen.

Gamepaden användes väl i spel som Rayman Legends och Zombi U, men i den stora majoriteten av spel utnyttjades den mest som karta eller inventory. I Mario Kart 8 var skärmen en… tuta. Det var som om inte ens Nintendo själva hade lyckats lista ur hur de skulle använda Gamepaden, och det utlovade stödet för två Gamepads infriades aldrig.

Tjänsterna
För Nintendo var det skäl för jubel att kunna prata om onlinefunktioner. Ända sedan Xbox Live drog igång strax efter millennieskiftet hade Nintendo mer eller mindre ignorerat onlinespel och vägrat erbjuda en egen service. Nu skulle det bli ändring på det. Men nja, Wii U blev aldrig någon konsol för onlinespel. Däremot lanserades onlinecommunityt Miiverse som gillades av fansen.

I övrigt fanns den digitala butiken eShop, där Nintendo bland annat krängde svindyra digitala utgåvor av klassiska spel. Men inget mer.

XBOX ONE
Som efterföljaren till den så omtyckta och framgångsrika Xbox 360 kunde man tycka att smörgåsbordet var dukat och klart för Xbox. Det kunde väl inte gå fel? Jo, Microsoft hade helt andra planer för sin tredje Xbox.

De presenterade den som en underhållningshubb i hemmet, genom vilken all underhållning skulle gå. Således fanns till och med en egen hdmi-port där kabel-TV-boxen skulle kopplas in. Tanken var att vi skulle kunna hoppa mellan TV, film, spel och annan underhållning med enkla röstkommandon.

Precis som Wii U var byggd runt Gamepaden, var Xbox One byggd runt Kinect. Konsolen krävde i och för sig inte kameran för att fungera, men hela idén var att vi skulle använda Kinect för att styra hela upplevelsen. Det var dock oklart hur detta skulle gynna spelen, och här finner vi en stor del av förklaringen till att Kinect version 2 föll så platt.

Spelen
Xbox One hade en stabil uppsättning av lanseringsspel. Forza Motorsport 5, Dead Rising 3, Ryse: Son of Rome, Killer Instinct (samtliga exklusiva), Assassin’s Creed IV: Black Flag och en hel drös andra gav en bra start. Sedan dröjde det. Nog släpptes det spel, och Xbox One fick en stabil support från tredjepartsutvecklare, men väldigt få exklusiva spel. Quantum Break byggde på blandningen av TV-underhållning och spel som kändes obsolet då Microsoft redan bytt strategi. ReCore var medemåttigt, Sunset Overdrive roligt men otillräckligt för att locka köpare.

De egna storspelen dröjde och levde sällan upp till förväntningarna. Halo 5 var bra, men många hade känslan att det inte nådde ända fram. Fullpoängarna lyste med sin frånvaro, även om Ori and the Blind Forest fick skyhöga betyg och mästerliga Inside var tidsexklusivt precis som Rise of the Tomb Raider.

Hårdvaran
Lanseringsmodellen av Xbox One var en stor, klumpig och ful sak som inte attraherade någon. Men framför allt var den svagare än PS4, vilket gjorde att många tredjepartsspel visades i 1080p på PS4 och bara 720p på Xbox One. Och samtidigt kostade den mer. Det var en s.k. hard sell, milt uttryckt. Kinect ingick i paketet, men bara i ett halvår. Därefter kunde den väljas bort och stödet för den tynade snabbt bort.

2016 lanserades Xbox One S, en slimmodell som inte bara var radikalt mindre trots inbyggd strömförsörjning utan också erbjöd en UHD Blu-ray-spelare (för film). Detta var Xbox One som den borde ha sett ut redan vid lanseringen.

Ett år senare var det dags för en rejäl uppgradering. Xbox One X erbjöd 6 teraflops beräkningskapacitet, att jämföra mot originalmodellens 1,3, 12gb RAM jämfört med 8 och med stöd för spel i både 4K och HDR. Detta var nästan en nextgen-konsol, så stor var uppgraderingen. Dessutom var den mindre och precis lika tyst. En fantastiskt fin konsol som dessutom kostade precis lika mycket som Xbox One hade gjort från början.

Tjänsterna
Det var inte med hårdvaran och spelen som Xbox One glänste. Som det tjänsteföretag det är låg Microsoft hela tiden steget före när det kom till utbudet av tjänster. Xbox Live hade varit en ledande onlinetjänst sedan 2002. Under Xbox One-generationen satte Xbox igång ett bakåtkompatibilitetsprogram som gjorde alltfler Xbox 360- och snart också en del gamla Xbox-spel spelbara på Xbox One. Ofta såg de klart bättre ut. Gratis.

2017 togs nästa stora steg med Game Pass. ”Netflix för spel” kallades den i folkmun till en början, och den liknelsen beskrev tjänsten tämligen väl. Sedan dess har Game Pass blivit en allt viktigare del av Microsofts gamingstrategi, bortom bara Xbox som plattform.

JÄMFÖRELSE
Spelen: Xbox One
De exklusiva spelen: Wii U
Hårdvaran: Xbox One
Tjänsterna : Xbox One

Wii U är en trevlig komplementkonsol, men den har svårt att stå på egna ben som en egen plattform vid sidan om Xbox One och PlayStation 4. Xbox One har ett bredare spelutbud, bättre tjänster och betydligt mer kraft under huven vilket i slutändan gör valet ganska enkelt.

Där Wii U briljerar är i kategorin exklusiva spel, den stora akilleshälsan för Xbox One. Nu när nästan alla har portats till Switch finns det dock än mindre anledning att köpa en Wii U.