Det vimlar av walking simulators på dagens spelmarknad. De har gemensamt att de ofta är väldigt atmosfäriska, linjära och inte alltför långa. Men långt ifrån alla erbjuder ett särskilt underhållande gameplay.
Close to the Sun utspelas 1896. Det är en omskakande tid i mänsklighetens moderna historia med nya tekniska landvinningar både till sjöss och på land. Nikola Tesla är en av många uppfinnare vars verk kommer förändra världen. Vi befinner oss således i en ganska händelserik period, en tid full av utveckling och framtidstro.
Uppfattningen att tekniken var lösningen på människans problem var vida spridd. Och det fanns visst fog för den föreställningen. Världen krympte tack vare atlantångarna som tog människor från den gamla världen till den nya, under allt säkrare omständigheter. En av de äldsta kända sparade inspelningarna gjordes bara åtta år tidigare tack vare Thomas Edisons fonograf. Detta var alltså tiden före världskrig och global depression.
Vi spelar som Rose Archer, en journalist som tar sig ombord på den stora farkosten Helios. Hon har fått ett brev från sin syster Ada, som arbetar ombord. Det visar sig att systern inte alls minns att hon skrivit något brev, och det är bara ett av många mysterier som Rose har att hantera.
Helios är inte vilken farkost som helst. Det är en sorts experimentverkstad, uppfunnen av Nikola Tesla. Men Rose kommer inte till ett fartyg fullt av människor utan till en kyrkogård. Som så ofta i den här sortens berättelser har något gått fel. I denna alternativa historiska verklighet har nämligen Teslas idéer fått fritt spelrum.
Art designen i Close to the Sun fullkomligt skriker BioShock, och jag är inte den som klagar över lite art deco i ett spel. Det är en fröjd för ögat. Lika storslaget och omvälvande som Irrationals klassiker blir det dock aldrig, och tyvärr är det mesta vi ser endast en fasad. Här erbjuds väldigt lite utforskning, vi förväntas mestadels gå från punkt A till B.
Om utvecklarna har lyckats utmärkt med designen har de alltså svårare att få miljöerna att kännas så storslagna som de först ger sken av att vara. Trots att Helios är ett gigantiskt fartyg känns det mer som en djurgårdsfärja till storleken. Detta beror på att vi endast får utforska små delar i taget.
Medan BioShock var en atmosfärisk shooter finns det här ytterst lite action att tala om. När det väl hettar till är det fråga om jaktsekvenser, inte strider. Dessa fungerar sisådär då kontrollen inte riktigt känns anpassad för så mycket annat än att traska runt i lugn takt och trycka på knappar och lösa pussel i godan ro.
Däremot bjuds vi på en del utmärkt röstskådespeleri och en högst oväntad men väldigt vältajmad filmreferens inne i en dammig ventilationskanal som ger plus i kanten.
I sina bästa stunder skapar frånvaron av strider en skön och avslappnad lunk. Rose ställs inför pussel, jagar efter nedskrivna koder på papperslappar och låser upp nya områden av Helios allt eftersom. Det blir ärligt talat inte så engagerande, men berättelsen är tillräckligt intressant för att jag ska hålla motivationen uppe.
Det är ömsom vin, ömsom vatten. Berättelsen och miljöerna är fantastiska men gameplay är ganska tradigt. Vissa pussel drev mig nästan till vansinne, det räcker att missa en liten detalj för att tvingas springa runt som ett fån innan lösningen uppenbarar sig.
Jag kan inte skaka av mig känslan att Storm in a Teacup hade något riktigt stort på gång här men att de inte riktigt lyckades ro det i hamn. Tekniska brister, enformigt gameplay och en känsla av att de bara skrapar på ytan på något som hade kunnat bli både större och djupare drar ned betyget för ett spel som definitivt hade potential att nå högre.
Betyget skulle landa på på en stark 6/10.