Vad får man om man blandar Sega-patenterad 90-talsnostalgi, starka färger, en aldrig sinande ström av pingviner och en jojo? Svaret är Penny’s Big Breakaway.
Ett bra plattformsspel vilar i mina ögon på tre ben. Det första är kontrollen, som måste vara tajt, följsam och belönande. Det är också utmärkt om karaktären under spelets gång begåvas med fler förmågor. Det andra handlar om smakfull art design och attraktiv bandesign. Om spelet inte attraherar både genom hur det ser ut och med banornas upplägg tappar jag snabbt intresset.
Det tredje och sista benet är soundtracket. Det kan tyckas oviktigt i sammanhanget, men i få genrer är musiken så viktig som i ett plattformsspel. Som barn brukade jag dö medvetet bara för att få chansen att starta om vissa banor i Sonic the Hedgehog. Soundtracket var helt enkelt en vital del av hela upplevelsen.
Penny’s Big Breakaway står stadigt på samtliga tre ben. Det revolutionerar inte genren på något sätt, men det står ut från mängden genom att våga vara sig självt. Det liknar nästan inget annat som släpps nuförtiden och just därför är det en sådan frisk fläkt.
Det första jag inser att jag behöver göra är att lära mig Pennys alla rörelser. Annars kommer jag dö ofta. Det är inte jättekomplicerat men kräver ändå viss uppmärksamhet av mig i början, och det är avgörande för att få ut det mesta av upplevelsen.
Spelet har totalt ett tiotal världar med tre till fem korta banor på varje. Och sedan en boss, förstås. Världarna är delvis öppna genom att erbjuda några alternativa vägar framåt, och givetvis finns det hemligheter gömda lite här och var samt små utmaningar att utföra för den som vill stanna till och utforska lite mer.
Pennys jojo är vad som särskiljer detta spel från andra i genren. Hon kan inte bara åka på den som om den vore en sorts vagn, den kan också användas för att stanna upp och svinga sig vidare mitt i luften som ett slags dubbelhopp, dänga fiender, gripa tag i saker med mera. I likhet med Sonic handlar Penny’s mycket om att hålla fart och momentum uppe, och spelet belönar den som är snabb och gör långa och komplicerade hopp.
För att göra det hela lite mer komplicerat är banorna packade med pingviner som inget hellre vill än övermanna dig i grupp. De går att boxa bort med Pennys jojo, men ofta blir uppgiften övermäktig på grund av pingvinernas massiva antal vilket gör flykt till det bästa alternativet.
Jojon skapar känslan av en märklig genreblandning av plattforms- och racingspel. Tidvis känns det nästan som att jag spelar Tony Hawk med krav på vältajmade knapptryckningar för att nå ramper och relingar. Men art designen påminner framför allt om spel vi minns från den gyllene 16-bitseran fast skarpare och i 3D. Det gäller även menyerna, som är färgglada men enkla, och musiken som skriker tvådimensionellt plattformsspel med blå logotyp på asken. Ja, Penny själv känns som hämtad ur en Mega Drive-kassett från 90-talets mitt.
Vi finner kort sagt mycket av Segas 90-tals-DNA här, och rent estetiskt får jag ofta en känsla av Sonic CD. Det är inte alls konstigt eftersom några i gänget bakom Penny’s Big Breakaway, däribland Christian Whitehead, även låg bakom det fantastiska Sonic Mania. Spelet är skapat i Star Engine, en efterföljare till Sonic Manias Retro Engine.
Rent tekniskt flyter det på alldeles utmärkt. Spelet rullar i 120 bilder per sekund. Inte för att alla kan dra nytta av det på sina skärmar, men det säger en del om ambitionsnivån. Endast Switch-versionen lider av betydligt lägre bilduppdatering.
Ska vi nämna några mindre bra saker är det definitivt fienderna och kameran. Pingvinerna blir tröttsamma väldigt snabbt, och jag hade väldigt gärna sett mer fiendevariation. Med tanke på hur sprudlande och uppfinningsrikt resten av spelet känns är fienderna anmärkningsvärt enahanda och tråkiga.
Min irritation över dessa oräkneliga pingvineländen stiger för varje bana. Tyvärr finns inte mycket positivt att säga om bossfajterna heller. De är både frustrerande och utdragna och lägger därmed sordin på den glädje som byggts upp i banorna som leder fram till fajten.
Och så var det kameran, ja. Den går inte att rotera, vilket ställer till det emellanåt. Jag tvingas till hopp i ofördelaktiga vinklar, vilket försvårar avståndsbedömningen och resulterar i onödiga fall. Nu har Penny’s Big Breakaway hyggligt generösa checkpoints, och även om jag förlorar poängen vid game over kan jag börja om i närheten. Men det är synd att ett spel som bygger mycket på tajming frångått en fullt roterbar kamera.
Penny’s Big Breakaway är inget nytt Astro Bot på något vis. Det är inget mästerverk och det känns inte unikt. Men för alla plattformsfans där ute väntar mycket spelglädje och många leenden i Pennys lilla äventyr. Det är en skön homage till en förfluten tid, och trots den uppenbara inspirationen från plattformshistorien har det även en egen identitet som det inte skäms för att visa upp.