Jag tillhör den där generationen som växte upp med Jönssonligan och har många varma minnen från de gamla filmerna. Den generation som ständigt drog repliker från filmerna och hade interna familjeskämt baserade på dem.
För oss är Jönssonligan om inte heligt så åtminstone något man inte skämtar bort. Det är en del av svensk kultur, och de skildrar en speciell period i svensk historia som dagens uppväxande släkte aldrig kommer att förstå.
Till skillnad från vad många kanske kan tro handlar det inte bara nostalgi. Nej, jag tillhör dem som faktiskt tycker att de äldre Jönsson-filmerna är bra underhållning. De har komisk tajming, och det är inte konstigt eftersom filmerna är så bra skrivna och utmärkt castade. Motorn i filmerna var erfarna komiska genier som Gösta Ekman, Björn Gustafsson och Ulf Brunnberg men också många fina skådespelare i mindre roller som gjorde det möjligt.
Många har försökt återuppliva Jönssonligan sedan Gustafsson och Brunnberg klev åt sidan. Ingen har lyckats. Den sista lyckade filmen var i mina ögon Den svarta diamanten från 1992.
När det så blev klart att det skulle göras ännu ett nytt försök att förnya Jönssonligan, denna gång med Robert Gustafsson som Sickan, tändes ett litet hopp. Men bara ett litet. Innerst inne förstod jag ju att det inte kunde bli särskilt lyckat. Jag valde att inte se filmen på bio, men nu finns den på Netflix.
Resultatet? Ja, som väntat är det inte bra. Det beror inte på skådespelarna. Robert Gustafsson är ett komiskt geni, Jonas Karlsson gör i princip aldrig en dålig roll oavsett vad han ger sig i kast med och inget ont om Anders Jansson heller. Men de är inte Jönssonligan. De lajvar Jönssonligan, och det är en väsentlig skillnad.
I Jönssonligan kommer tillbaka har de inte mycket att jobba med. Det är lite simpel slapstick från Gustafssons sida, det är lite roliga kommentarer från Karlssons och Jansson, tja… Han försöker leka Dynamit-Harry, men det blir bara fånigt och larvigt. Jenny Silfverhjelm fungerar helt OK som en ärtig Doris som tar för sig, även om hennes ständiga svordomar rimmar dåligt med Jönssonligans barnvänliga historia.
Frun gav upp efter halva filmen, jag såg klart den. Och visst, det blir något bättre efter en timme. Men avslutningen har nog de flesta av tittarna kunnat gissa sig till långt i förväg. Det känns kort sagt billigt, och några scener med en gråtmild dansk är rent horribla och borde aldrig ha lämnat idéstadiet.
Jag tror helt enkelt att vi får konstatera att Jönssonligan är en del av svensk filmhistoria och att den bör stanna där. Det går inte att upprepa eller härma det som gjorde på 80-talet, hur många gånger man än försöker. Så de bör sluta försöka nu.
Jag håller med Ulf Brunnberg här: ”Vi har redan gjort det. Har de ingen fantasi?”
Betyg: 2/5