Vissa spel ger sken av att vara något annat än de egentligen är. Promenade må se gulligt ut, men det är ingen enkel söndagspromenad.
Promenade skapades av ett team på bara fyra personer under fyra års tid. Ett så kallat passionsprojekt. Det beskrivs av teamet som ett ”collectathon” och har förebilder som Banjo-Kazooie. Den som kan sin plattformshistoria kan se spår av många olika titlar. Det är lite Yooka-Laylee här, lite Yoshi’s Woolly World där.
Vi spelar som Nemo, en liten kille som behöver reparera en hiss som tar honom mellan olika världar. Estetiskt ser Promenade nästan ut som en sagobok för de små eller ett Greta Gris-spel, men låt dig inte luras av dess gulliga yttre. Här finns en del plattformsutmaning som inte lämpar sig för de allra yngsta. Nemo kan gå, rulla och hoppa, men skulle inte ta sig någonstans om det inte vore för en liten namnlös bläckfiskliknande kompanjon som Nemo bär på ryggen.
Kontrollen kändes kontraintuitiv till en början. Är det ens ett ord? Så kändes den i alla fall. Jag fick tänka om, mina fingrar fick lära om. Nemo tar sig nämligen vidare med hjälp av fienderna. Genom att fånga och kasta dem i motsatt riktning som vi vill hoppa kan vi skutta högre och längre. Fienden fungerar då nästan som en studsmatta.
Det var detta som kändes så märkligt för mig till en början, men så snart jag accepterat sakernas tillstånd uppstod i de bästa av stunder ett ganska skönt flyt. Detta flyt behövs för att både ta sig vidare i världarna och besegra bossar. Tyvärr är det inte alltid det går så klanderfritt. Kontrollen är lite chansartad, och detta kan ibland leda till dussintals fall innan jag lyckas ta mig hela vägen fram. Jag tycker att jag trycker på exakt samma sätt men får olika resultat.
Precis som det ska vara har vår lille vän begränsat med förmågor vid start men skaffar sig fler under spelets gång. Snart kan vi inte bara dubbelhoppa utan även ta tag i krokar och svinga oss uppåt och göra längre hopp i luften. Det är oftast uppenbart om det behövs en fiende till hjälp för att klara hoppet, och de respawnar om man skulle råka kasta bort dem. På så vis är Promenade väldigt förlåtande.
Pusslen är spelets största behållning. De är sällan komplicerade i sig utan handlar primärt om att klura ut vägen framåt. Eftersom Nemo är så begränsad i sitt sätt att röra sig behöver han ta omgivningen till sin hjälp för att nå plattformar och öppna dörrar. Ska jag ta med fienden uppåt för att kunna öppna den bortre dörren? Men hur lyckas jag då hålla den första dörren öppen? Lösningen finns alltid närmare än man kan ana.
Allt vi gör på skärmen syftar till en sak: att samla kugghjul eller delar av dem med målet att laga hissen och ta oss vidare uppåt. Hissen, The Great Elevator, är en hubbvärld. På varje ”våning” kan man utforska i sin egen takt och ta sig an banor och utmaningar i valfri ordning. Men det går också att lösa små utmaningar i själva hubbvärlden. Kugghjul finns nämligen gömda på de mest oväntade ställen.
Förutom de reguljära banorna finns det en hel del annat att göra här. Vi har trials, gömda bakom guldfärgade portaler, som är lite mer utmanande. Därutöver finns också filurer som behöver Nemos assistans. Det kan vara en frustrerad konstnär som behöver hjälp med att färdigställa sitt konstverk. Det görs, så klart, genom att hoppa in i tavlan. Vad annars? Eller varför inte kasta fiender i en basketkorg och inkassera poäng? Eller hoppa in i ett arkadspel och spela Pong? Promenade är förvånansvärt varierat, och det är upp till mig att hitta utmaningarna och lösa dem.
Promenade är inte riktigt vad jag förväntade mig. Vi ska inte låta oss luras av dess pastellgulliga yttre, som möjligen kan skrämma bort en del. Under ytan finns ett kompetent plattformsspel, och det blir uppenbart först efter ett tag. Kontrollen lämnar en del i övrigt att önska, och jag hade också gärna sett större tydlighet när jag bockat av en värld och det inte finns fler kugghjul att hitta där.
Promenade är inte riktigt vad jag förväntade mig. Vi ska inte låta oss luras av dess pastellgulliga yttre, som möjligen kan skrämma bort en del. Under ytan finns ett kompetent plattformsspel, och det blir uppenbart först efter ett tag. Kontrollen lämnar en del i övrigt att önska, och jag hade också gärna sett större tydlighet när jag bockat av en värld och det inte finns fler kugghjul att hitta där.
Kontrollen sätter stopp för ett ännu högre betyg, men Promenade är sammantaget ett underhållande litet plattformsspel som överraskar och vars soundtrack jag fortfarande går omkring och trallar på. Mitt hjärta brinner för sådana här små projekt, och jag hoppas att fler ger det en chans. Promenade är så mycket mer än bara en kravlös söndagspromenad.