I ganska många år har det släppts påkostade samlarutgåvor av både kända och mindre kända spel. För samlaren är det förstås alltid lockande att beställa en specialutgåva för att få den där figuren, artbooken, soundtracket, kartan eller vad det nu kan vara. Det finns en begriplig längtan efter fysiska föremål i en alltmer digital era. Som entusiaster skapar vi lätt en relation till våra prylar.
Det är förstås upp till var och en att avgöra vad en specifik samlarutgåva är värd just för dem. Men ofta sätter prislappen stopp. Så var fallet för min del när det kommer till THQ Nordics samlarutgåva av Epic Mickey: Rebrushed. Jag övervägde att förboka den, men 2 400 kr för en enklare plastfigur, steelbook, några vykort och en metalltavla är för mycket. Under Black Friday ramlade jag över en prissänkning och slog till ändå till slut.
Överlag är jag emellertid väldigt selektiv när det kommer till samlarutgåvor. Priset är förstås en avgörande faktor, men ärligt talat handlar det lika mycket om platsbrist. Det är inte så kul att ha allt kvar i kartongen. Samlarföremål är till för att ställas i hyllan, och när hyllorna börjar bli fulla måste man prioritera.
Kvaliteten på utgåvorna varierar kraftigt, men det är väldigt svårt att avgöra detta på de bilder som utgivarna släpper för att marknadsföra de dyraste utgåvorna till sina hungriga fans. Och det blir inte alltid så bra, som skräckexemplen i denna video visar.
Ubisoft har en tradition av att släppa dyra men ganska saftiga samlarutgåvor av Assassin’s Creed. Jag var lite sugen på Valhalla-utgåvan, men inte tillräckligt för att lägga ut pengarna. I takt med att hyllorna fylls och insikten om att det helt enkelt inte finns plats för fler hyllor sjunker in, hamnar man oundvikligen i en situation där det krävs allt hårdare prioriteringar.
Med detta sagt finns samlarutgåvor som släppts de senaste åren som jag gladeligen lagt pengar på. Trots att jag skippar det mesta har jag det senaste året lagt ett antal samlarutgåvor till samlingen: Resident Evil 4, Starfield, Alone in the Dark och nu mot slutet av året även Epic Mickey: Rebrushed (vilket var en historia i sig tack vare PostNord) och Indiana Jones and the Great Circle (ännu en jag svor på att inte köpa).
Priset på dem varierar från 2 000 till 3 500 kronor. Backar vi till 2020 kan vi lägga The Last of Us Part II till diskussionen också. En fin utgåva till en besvikelse till spel.
Till dessa kan vi lägga en samlarutgåva till, nämligen Limited Run Games Alan Wake II-utgåva. Det fysiska spelet kom på utsatt datum, prylarna kom en vecka in på det nya året. Bara en vecka försenade, vilket får anses som väldigt bra givet LRG:s rykte. Själva samlarutgåvan var däremot… sisådär. Paketet var tungt och kartongen förmedlade en premiumkänsla, men lampan är av billig plast i stället för metall eller aluminium, vilket var en besvikelse. Den kan inte ha kostat många kronor att tillverka i Kina.
Vilken samlarutgåva som är värd att betala för beror förstås på vad man vill ha från en sådan. Jag tror att de flesta efterfrågor något väldigt fysiskt som har en direkt koppling till spelet. Samlarutgåvor som känns aparta blir oftast inte bra. De behöver ge oss en anknytning på något vis.
Efter en tids tveksamhet slog jag till på samlarutgåvan av Indiana Jones and the Great Circle. Och den överraskade faktiskt positivt. Dels är den betydligt större än jag hade räknat med. Faktiskt så stor att den inte får plats i någon av mina hyllor. Dels känns den välgjord och inte billig.
Samtidigt har den ett antal minustecken. Spelet ingår endast digitalt, vilket inte är unikt men likväl tråkigt med tanke på den feta steelbooken. Anteckningsboken, som återfinns inuti den öppningsbara jordgloben, är tom. Ingen text, inga teckningar från spelet, noll. Det är lika illa som i samlarutgåvan av Rise of the Tomb Raider som hade exakt samma meningslösa tomma anteckningsbok. Jag hade gärna tagit ett soundtrack och en fysisk artbook också, men här är det jordgloben som är huvudattraktionen, och den känns tillräckligt unik för att vara värd pengarna.
Jag lär fortsätta att snegla efter nya fina samlarutgåvor, men platsbristen är nu så skriande att varje nytt inköp kommer kräva att något gammalt säljs eller plockas undan till förrådet. Detta gör förstås att suget efter nya prylar lär minska. Plånboken är nog glad för det.
