Tintin är tillbaka i ett storslaget äventyr. Men har Tintin Reporter – Cigars of the Pharaoh något att erbjuda i konkurrens med alla andra spel där ute?
Det är många som har ganska nostalgiska minnen av Tintin från barndomen. Själv har jag inte riktigt den där kärleken till honom mer än att jag läste en del av seriealbumen och att folk brukade säga att jag hade ”Tintinfrisyr”. Tintin var alltid den där figuren som inte gjorde så mycket väsen av sig, som ingen tycktes ha några starka åsikter om.
Med lite suddiga minnen av alla karaktärer vid sidan om reportern Tintin och hans lurviga kompanjon Milou kliver jag in i äventyret som är baserat på seriealbumet med samma namn från 1930-talet.
Cigars of the Pharaoh är inte ett peka-och-klicka-äventyr men har nästan den känslan. Det mesta handlar om ganska grundläggande utforskning, att gå eller smyga från punkt A till B, lösa pussel och ta till sig mer av berättelsen via tidningsklipp och annat. Emellanåt bryts detta lugn av QTE-styrda jaktsekvenser. Dessa kan ske till fots, på hästryggen eller i olika fordon.
Cigars of the Pharaoh drogs med allvarliga buggar vid lanseringen, så pass att utvecklarna själva närmast avrådde från att köpa spelet innan det hade patchats. En förklaring till spelets bedrövliga skick då var enligt Pendulo att utgivaren pressade dem att lansera. Det hade inte varit första gången.
I dag flyter det på betydligt bättre. Spelförstörande buggar har stampats ut, och ljudbuggarna verkar också till stor del ha åtgärdats. Cigars of the Pharaoh är kort sagt en avsevärt trevligare upplevelse i dag ett och ett halvt år senare.
Helt buggfritt är det däremot inte. Jag stötte på ett antal väldigt irriterande ljudbuggar. Vi växlar mellan att spela som Tintin och hunden Milou (eller Snowy som han heter på engelska). Milou kan tack vare sin storlek klämma sig in i mindre utrymmen för att hjälpa Tintin vidare. Men han kan också nosa sig fram. Just nosandet hörs i handkontrollen som ett ”snuff-snuff”. Vid ett tillfälle fortsatte min DualSense att låta som en hund även när Tintin tog över, och detta bara fortsatte tills jag startade om spelet.
Miljövariationen är ett av spelets starkare kort. Vi börjar äventyret på ett fartyg med målet att fly, vi utforskar sedan uråldriga tempel, jagas genom ökenstäder och smyger oss förbi fiender i militärförläggningar. Allt är mysigt och inbjudande, och det görs vissa försök till humoristiska inslag. Utforskningen är däremot långt ifrån fri, och lösningen är oftast tämligen uppenbar när man väl får syn på den.
Cigars of the Pharaoh är, såklart, inget AAA-spel. AA-känslan lyser ständigt igenom i allt från grafik till dialog och den styltiga kontrollen som inte riktigt fungerar helt och hållet i stealth och alla jaktsekvenser. Det är som om spelet vill mer än det klarar av att leverera.
Tintin är nämligen inte alls så smidig som han ser ut, vilket ofta leder till att man blir upptäckt. Nu är detta inget jätteproblem tack vare stendumma fiender och generösa checkpoints, men det är uppenbart att kontrollen inte riktigt är anpassad för vissa av spelets delar.
Pusslen är bättre. Även om Pendulo knappast har revolutionerat genren här känns det emellanåt lagom klurigt utan att bli frustrerande. Och det vimlar verkligen av pussel då det är det primära sättet att ta sig framåt på.
Tintin pratar ofta med sig själv och har en irriterande tendens att ständigt säga självklarheter. Som spelare känner man sig idiotförklarad när Tintin grötmyndigt konstaterar att han nog behöver hitta en väg ut eftersom han är instängd. Eller hitta ett sätt att öppna den enda dörren ut. Jaså, minsann! Jag som trodde att jag skulle sitta på golvet och tala i tungor.
Utan tvekan finns det mycket charm och värme i Tintins äventyr, och det känns lite uppfriskande att se den gamle reportern i ett spel över huvud taget. För Tintinfantaster finns det en hel del att hämta här, och har du läst just detta seriealbum kommer du känna igen dig ruta för ruta. Saknar du en emotionell koppling till Tintin har du ändå ett ganska gemytligt äventyr att se fram emot.
Styrkorna är utforskningen och miljövariationen. Men det finns en hel del skavanker att ha överseende med, och förvänta dig inte Indiana Jones-kvalitet på vare sig miljöerna, gameplay eller berättelsen.
Sammantaget är Cigars of the Pharaoh ett sådant där spel som man så gärna vill tycka om och rekommendera men där jag i slutändan inte kan sätta ett högre betyg.