Det mest fantastiska med spel är att de låter oss färdas till en annan värld för en stund. Genom interaktiviteten blir denna resa mer genomgripande än när man bara läser en bok eller ser en film. Vi deltar på ett annat sätt, vi påverkar skeendet.

Jag sträckspelade Alan Wake (och de två nedladdningsbara kapitlen) för inte så länge sedan. Det är en speciell känsla att leva sig in i en annan värld så intensivt under kort tid. Därefter kom turen till ett spel som legat alldeles för länge och väntat på min uppmärksamhet: Dreamfall: The Longest Journey till Xbox (finns även till PC). Spelet släpptes 2006, alltså efter att Xbox 360 lanserats, och är en uppföljare till peka-och-klicka-äventyret The Longest Journey till PC.

Trots alla de svagheter som spelet onekligen lider av – ryckiga animationer, alldeles för många laddtider, en spretighet på grund av att man lite väl ofta byter mellan tre olika karaktärer, värdelösa strider samt alldeles för många och långa mellansekvenser som tär på spelbarheten – bjuder det på en spelupplevelse som lever kvar ett bra tag efter att eftertexterna rullat förbi.

Blind Bob är bara teoretiskt blind. Men namnet hjälper honom att tigga.

Dreamfall har tydliga politiska undertoner. Det utspelas i en dystopisk framtid 2219 med en nära nog allsmäktig säkerhetstjänst och där ett jätteföretag försöker få kontroll över människors drömmar. Zoë är en 20-årig tjej som har tappat både lust och inspiration i livet, men när hennes före detta pojkvän ber henne om en tjänst dras hon in i något som kommer att förändra hennes liv fullständigt. Spelet börjar i Casablanca men Zoë kommer även att resa till Japan och Ryssland. Spelaren färdas också till en parallell värld, ett slags medeltida rike som blir en stor del av spelet. Det intressanta är att människor i både denna sagoidyll och i den moderna verkligheten är förtryckta och övervakade. Fienden ser bara annorlunda ut. Tidigt i spelet får huvudkaraktären Zoë budskap från en liten flicka via TV-skärmar. Vem är hon? Varför vänder hon sig till Zoë? Sanningen som rullas upp mot slutet blir ganska chockartad.

Puben Journeyman Inn blir nästan en huvudperson i spelet.

Dreamfall har som sagt tydliga brister som vi i dag har svårt att acceptera, men dessa vägs upp med råge av berättelsen, miljöerna och dialogen. Röstskådespelarna gör med något enstaka undantag ett strålande jobb. Det är omöjligt att inte tycka om Zoë, men man möter även många knasroliga karaktärer under resans gång som är lätta att ta till sig. Miljöerna är underbara. Det är därför lite synd att de är så begränsade till sin omfattning. Man vill helt enkelt se mer av Funcoms världar.

Det pratades länge om en uppföljare till det norskutvecklade Dreamfall, men hittills har vi inte sett något. Jag skulle gärna se en HD-version av spelet. Att det har några år på nacken bör dock inte hindra någon från att spela Dreamfall. Det är en resa som är värd din tid.

Jag kommer att sakna den charmiga och kommunikativa apan Wonkers.
Sorry att jag var tvungen att tillfälligt plocka ut din hjärna, kompis.