Level har Dreamcast-tema i retrodelen av sitt senaste nummer (Level 32). Jag kastas genast åtta år tillbaka i tiden. År 2000 kan vara det absolut bästa spelår jag har haft. Det strömmade fram topptitlar till Segas konsol. Allt kändes nytt, fräsch, vågat. Jet Set Radio. Metropolis Street Racer. Fur Fighters. Resident Evil Code: Veronica. Virtua Tennis. Samba de Amigo. Phantasy Star Online. Och givetvis Shenmue. Alla bär de året 2000 på baksidan. Millennieskiftet hade kommit och Sega öppnade dörrar till helt nya världar. Framtiden tillhörde oss Sega-spelare. Trodde vi.
Det är svårt att rangordna konsoler och spelupplevelser. Trots att jag har spelat en hel del genom åren är det få ögonblick jag verkligen minns känslan av. Jag minns hur det kändes första gången jag stod högt, högt upp för att hoppa mellan två plattformar i Tomb Raider 1996. Jag minns när hundarna hoppade fram i Resident Evil. Jag minns känslan av frihet när jag körde runt i ett London som på grund av Dreamcasts interna klocka och tidssystemet i Metropolis Street Racer var lika kolsvart som min egen värld utanför fönstret. Men det spel som satt djupast avtryck är Shenmue till Dreamcast. Jag minns ordagrant vad jag tänkte när sluttexterna rullade förbi för första gången för över åtta år sedan: ”Även om det inte kommer en uppföljare får man vara tacksam över att ha fått uppleva detta.” Det är få spel som ger den känslan. Det kom en uppföljare året därpå, men då var sagan Dreamcast all och Ryo Hazuki blev fast i den där grottan i Guilin.
Shenmue II väckte mitt intresse för Kina. De vackra sockertoppsbergen runt Guilin (utt: Gwuejlin) passade väl in i den trollska stämning som skapades på den fjärde skivan i spelet. Men de var ju verkliga. Naturlandskapet, som inspirerat så många konstnärer genom historien, finns på riktigt. Mitt intresse för Kina började i en strävan att vilja vandra i Ryo Hazukis fotspår, kanske slutar resan också i södra Kina om något år.
Ankomsten med båt innan Ryo träffar Shenhua är som ur en sagobok. Sega var i sitt esse under de där få men intensiva åren med Dreamcast mellan 1998 och 2001. Cel-shading introducerades i och med det vilda Jet Set Radio (som fick en halvdan uppföljare till Xbox). Vi kunde dansa loss med Ulala i Space Channel 5 och skaka loss med en utseendemässigt sinnessjuk apa i Samba de Amigo. Vi gick med stapplande steg online med våra Dreamcastmodem i det storartade äventyret Phantasy Star Online och bjöds på världens mest påkostade och storslagna spelupplevelse i Shenmue och Shenmue II, spel som tog realism till en ny nivå och ändå lyckades vara trollbindande.
Många tillbehör var planerade men hann aldrig släppas. Minneskortet VMU fanns dock från dag ett och var så mycket mer än bara ett minneskort. Vad den lilla skärmen på enheten skulle användas till var helt upp till utvecklarna. Till vissa spel, exempelvis Sonic Adventure, medföljde enkla men roliga minispel. VMU gick nämligen att spela på som vilken handhållen enhet som helst, även om den älskade batterier.
Kameran till Dreamcast, DreamEye, var på väg men hann aldrig släppas.Dreamcast hyllas alltjämt av nostalgiker som en av de bästa konsolerna någonsin – kanske den allra bästa. Maskinen sopade banan med PlayStation 2 vad gällde nyskapande spel de första åren. Men Sega nådde inte ut till massan. I dag har många spel åldrats betänkligt, men de odödliga mästerverken håller än. Soul Calibur är fortfarande snyggt, nio år efter releasen. Virtua Tennis erbjuder samma spelglädje i dag som för åtta år sedan. Och Shenmue är lika stämningsfullt och bedårande som det var under de långa nattpassen när 2000-talet var nyfött, framtiden var vår och Guilin så där förtrollande vackert.
Ibland är kärleken enkel.