Dreamfall: The Longest Journey släpptes till Xbox 2006 och blev därmed ett av de sista spelen till formatet. Xbox 360 hade lanserats året före. Kanske bidrog den sena lanseringen till att konverteringen av PC-spelet Dreamfall aldrig fick den uppmärksamhet det förtjänade på konsol, för såg man bortom vissa skönhetsmissar fanns här ett rätt fantastiskt spel.
Jag skrev om Dreamfall 2011 och konstaterade då:
Trots alla de svagheter som spelet onekligen lider av – ryckiga animationer, alldeles för många laddtider, en spretighet på grund av att man lite väl ofta byter mellan tre olika karaktärer, värdelösa strider samt alldeles för många och långa mellansekvenser som tär på spelbarheten – bjuder det på en spelupplevelse som lever kvar ett bra tag efter att eftertexterna rullat förbi.
När jag nu sätter tänderna i uppföljaren Dreamfall Chapters är känslan att jag nog inte insett hur mycket jag saknat att få återvända till Ragnar Törnqvists fantastiska världar.
Det enda jag på rak arm saknar är den röstskådespelare som gjorde Zoës röst då. Ellie Conrad-Leigh har ersatts av Charlotte Ritchie. Skillnaden är dock inte så stor att det stör helhetsupplevelsen, men jag blev verkligen smått förälskad i Conrad-Leighs gestaltning av Zoë. Hon gjorde rollen på ett väldigt mänskligt sätt. I grunden är nämligen Dreamfall en berättelse om mänsklighet i en kall värld.
Dreamfall Chapters blir mitt sommaräventyr i år. När nu den där sommaren behagar anlända.