När PlayStation 2 stormade fram på sitt segertåg över världen och Microsoft fick uppmärksamhet för att ha lanserat sin första konsol, tillika världens mest kraftfulla, hamnade Nintendo Gamecube lite i skymundan. För den som tar sig tid att utforska spelutbudet till konsolen med det lila extra finns det däremot mycket gott att hitta.
Gamecube var Nintendos första spelkonsol där spelen inte låg på kassetter. Kassettformatet hade sina fördelar – som att slippa laddtider – men drev upp priset på spelen. I stället för att göra som Sony och Sega och ta den smala vägen med CD-formatet valde Nintendo sin vana trogen en helt egen väg: Gamecube Game Disc.
Det var en åtta centimeter stor skiva som endast rymde 1,5 gb data till skillnad från DVD-skivans 4,7 gb. Tanken var att försvåra piratkopiering, vilket inte minst Xbox led av, men resultatet var också begränsande för utvecklarna. Det var följdriktigt inte ovanligt med spel som låg på flera skivor. Något som kändes lite nostalgiskt redan då.
Bakom den lila plasten på kuben fanns dock hästkrafter som både räckte och blev över. Prestandamässigt placerade sig Gamecube någonstans mellan PS2 och Xbox, även om alla tre hade sina för- och nackdelar, och spel som F-Zero GX, Resident Evil 4, remaken av det första Resident Evil och Star Wars: Rogue Squadron II visade hur pass mycket krut det fanns i den lilla maskinen. Gamecube inledde en trend hos Nintendo att släppa små och energisnåla konsoler.
Gamecube lanserades inte med ett nytt Super Mario, vilket sannolikt var en orsak till att konsolen inte flög av hyllorna överallt. I stället förväntades Nintendo-fansen nöja sig med gullskräckisen Luigi’s Mansion, som var helt OK men inte i närheten av ett nytt Super Mario 64. Faktum är att när det riktiga Mario-spelet väl kom, Super Mario Sunshine, var även det en besvikelse.
Det bästa releasespelet var i stället en oväntad hit från Sega: Super Monkey Ball. Det sägs ha varit under utveckling till den då insomnade Dreamcast för att sedan ha flyttats över till Nintendos konsol. Faktum är att Super Monkey Ball, som fått ett otal uppföljare sedan dess, är ett av de absolut bästa spelen till Gamecube och håller än i dag.
Det var inte bara konsolens utseende som stod ut bredvid de svarta konkurrenterna. Även handkontrollen såg markant annorlunda ut. Gamecube-kontrollen är oerhört ergonomisk, men har brister som blir uppenbara i fighting- och racingspel. Vissa av knapparna hade en märklig placering, den högra styrspaken (om den ens kan kallas så) var bara udda och axelknapparna sannerligen inte de bästa jag upplevt. Och ändå gillar man den. En trådlös handkontroll vid namn Wavebird lanserades också, vilket kändes lite modernt.
Nintendo erbjöd vare sig ethernetuttag eller hårddisk men väl en bredbandsadapter och försökte också locka till sig Game Boy Advance-spelarna med ett tillbehör som gjorde att spelen via Gamecube kunde spelas på TV:n. Poängen med detta var dock hela tiden oklar.
Resident Evil 4 tillhör Gamecubes absoluta höjdpunkter.
Ett tecken på bredden i spelutbudet får vi när vi tittar på vilka tillbehör som släpptes till Gamecube. Med Donkey Konga följer ett par trummor! Faktum är att Nintendo redan då experimenterade med rörelsekontroller, men det som skulle bli Wii Remote fick vänta i ytterligare några år.
Till Gamecube kom även en drös exklusiva spel som kanske inte sken rent tekniskt men som erbjöd riktigt bra variation på ett format som betraktades som en familjekonsol. Dit hör skräckisen Eternal Darkness. Det såg ut som stryk men erbjöd en del nymodigheter i sättet att skrämma slag på spelaren. Att Nintendo därutöver lyckades få till ett exklusivitetsavtal med Capcom, vilket betydde att Resident Evil Zero, Resident Evil 4, och remaken av det allra första Resident Evil, alla släpptes exklusivt till Gamecube överraskade många. (Sedan dess har Resident Evil 4 släppts till fler format.)
Gamecube var en intressant konsol på fler sätt. I Japan lanserade Panasonic en metallkub i krom som gick under namnet Q och även kunde spela DVD-filmer. Den går i dag lös på runt femtusen kronor på Ebay och är helt klart ett intressant objekt för samlare.
I slutändan mäktade inte Nintendo med att sälja mer än knappt 22 miljoner Gamecube runt om i världen. Ett underbetyg, förstås, och ett bottenrekord endast slaget av Wii U. Men tittar man under den gulliga fasaden hade Gamecube en hel del att erbjuda. Både tredjepartsspel och exklusiva Nintendotitlar. Både skräck och plattform.
Sett så här med facit i hand hade Gamecube förtjänat lite bättre. Bredden på det spelutbud som erbjöds var helt klart i nivå med Xbox. Det som månne saknades var ett spel av Halos kaliber som verkligen gjorde att folk inte kunde motstå att öppna plånboken. Och det går inte att komma ifrån att själva designen fick många spelare äldre än tio år att rygga tillbaka.
Panasonic Q.