Tänk dig att leva i ett samhälle som förbjuder dig att vara ledsen. Låter det inte fantastiskt? Snarare än ett drömsamhälle är det en sorts dystopi som Compulsion Games visar i We Happy Few.
Vi befinner oss i ett alternativt brittiskt 60-tal. Andra världskriget verkar ha slutat på ett annat sätt. Men detta är mer än bara en alternativ dåtid. Wellington Wells är nämligen inte som andra platser.
Här är glädjen obligatorisk, något som löses med en drog som kallas Joy. Alla måste ta den, och när Arthur inser att han har ett val att inte göra det är frågan om det kanske är värre att veta hur verkligheten egentligen ser ut och hur dåtiden faktiskt var?
We Happy Few började som ett Kickstarterprojekt och släpptes som Early Access redan 2016. Sedan dess har spelet förändrats en del.
Det är fortfarande ett överlevnadsäventyr i den meningen att man behöver tillgång till mat, dryck och sömn. Visserligen dör man inte av törst eller hunger, men det försvårar möjligheterna att avancera. Äter du ruttet kött kommer du bli sjuk och måste botas. Det gjordes en stor grej av denna aspekt under utvecklingen, men i slutversionen har det ingen avgörande betydelse.
Att proppa i sig Joy är kul. Världen förändras och blir betydligt mer färggrann, och omgivningen reagerar mer positivt. Men man måste akta sig för att överdosera, och när ruset väl lagt sig kommer avtändningen. Det gäller därför att dosera smart.
Tre berättelser spelas separat men i samma värld och med vissa överlappningar vars detaljer inte ska avslöjas här. De är lite olika långa och totalt handlar det om ungefär 25 timmars speltid.
We Happy Few har liknats vid BioShock och det råder ingen tvekan om att likheterna finns där. I allt från karaktärsdesign till detaljer i miljöerna känns detta definitivt som BioShocks inte alltför avlägsna släkting. Sämre förebilder kan man definitivt ha.
Tyvärr finns även likheter med spel som inte riktigt når BioShocks storhet. Möjligen är jag ensam om denna tanke, men i såväl viss design som i striderna påminns jag om det gamla Zombi U (recenserat här). Det förefaller osannolikt att Ubisofts skräckspel alls skulle vara någon sorts inspirationskälla för We Happy Few, men ändå.
BioShock var ett spel som imponerade både i story, miljöer och grafik. We Happy Few lyckas i två av dessa, men grafiskt är detta förvånansvärt ojämnt. Compulsion har lyckats rätt väl med ljuseffekterna, men i övrigt är det riktigt grovhugget.
We Happy Few är inget våldsamt spel. Här finns en del strider, men jag försökte undvika dem när det gick av den enkla anledningen att de är enformiga och tråkiga. Tack och lov måste man inte alltid slåss, det går inte sällan att gömma sig eller springa därifrån.
Roligast är det att försöka ta sig framåt genom att gömma sig i högt gräs och ta ut fienderna en efter en eller helt enkelt smyga runt dem. Men då uppenbarar sig i stället ett annat problem.
I dessa dagar när artificiell intelligens blir alltmer avancerad även i spel stör det inte bara att karaktärerna i We Happy Few är så förbålt korkade utan också att deras rörelsemönster verkar vara hämtat från ett medelmåttigt spel på 90-talet.
Bristande AI märks även på andra sätt. Ena stunden går det att krypa fram och närmast nosa en vakt i skrevet utan att denne upptäcker en. Andra gånger blir man upptäckt ögonblickligen om bara så mycket som ett finger sticker fram ur buskaget. Jag föredrar det senare, men inkonsekvensen skadar spelkänslan en del.
Att invånarna och vakterna ofta bara står och hänger på en bestämd plats utan att reagera på omgivningen gör att världen kan kännas rätt livlös.
Att hålla sig gömd är ofta nyckeln till framgång.
Det är också här spelet är någorlunda spännande att spela.
Vi behöver även prata om laddningstiderna. Att starta upp spelet tar flera minuter, vilket är anmärkningsvärt i dessa dagar och i synnerhet märkligt med tanke på att detta inte direkt är Red Dead Redemption II. Det är fullt möjligt att hinna med ett toalettbesök medan spelet laddar.
En annan teknisk baksida är de buggar som We Happy Few tyvärr lider av. Det rör sig om allt från situationer då spelet fryser till mer allvarliga uppdragsbuggar.
Det finns mycket att gilla i grundkonceptet, men det blir också tydligt att den inte helt problemfria utvecklingen av We Happy Few kan spåras i slutprodukten. Förhoppningsvis kommer Microsofts uppköp av Compulsion Games ge dem den tid och de resurser som krävs för att gå hela vägen nästa gång, för talang har de onekligen.
Det som håller ihop denna i breda stycken trasiga upplevelse är utan tvekan storyn. Sättet att berätta genom flashbacks är knappast unikt, men eftersom dessa ofta återfinns tack vare spelarens nyfikenhet inspirerar det till att leta och gräva efter information.
Berättelsen får mig att stå ut med buggar, korkade fiender, irriterande designval och perioder av tristess. Jag vill helt enkelt vidare. Många andra spel med dessa bekymmer hade jag lagt åt sidan, men We Happy Few vill jag följa till slutet. Detta säger ändå något om utvecklarnas potential och att det i grunden finns en del att gilla här.
We Happy Few är knappast Compulsion Games magnum opus. Men det är faktiskt den unga studions blott andra spel. Framtiden ser ljus ut, trots allt.