Jag växte upp med Sega Mega Drive. Allt av en slump, egentligen. I en tid när Nintendo dominerade branschen och NES var den spelkonsol alla hade, köpte min bror i stället Segas Master System. Skälet till det frågade jag honom aldrig om, men följden blev att vi även hade en Mega Drive hemma. Det var då, när jag spelade Sonic the Hedgehog, som mitt spelintresse tog fart.
Vi tenderar att skapa nostalgiska små kuddrum av vår barndom (i de fall den varit fin, förstås). Mina stunder med Mega Drive tillhör de där höjdpunkterna jag gärna tänker tillbaka på, tillsammans med alla fantastiska ögonblick jag fick med Dreamcast, även om jag då tog klivet in i vuxenlivet.
Det är därför inte så konstigt att jag fick en tår i ögat när Sega utannonserade en Mega Drive Mini. Jag har varit rätt skeptisk till Nintendos och Sonys nostalgikonsoler i miniformat. Det har haft flera orsaker. Dels växte jag inte upp med NES, SNES och PlayStation, dels har åtminstone Nintendos Classic-konsoler varit överprissatta (nu går de att hitta för rimligare priser) och när det gäller PlayStation Classic var det spelutbudet som luktade rån. Den går i dag att hitta för under 600 kr, vilket är rimligt.
Jag tänkte vänta, men passade på att slå till i stället. Varför inte, liksom. Mega Drive Mini går loss på 900 riksdaler och det är inte ens offentliggjort exakt vilka spel som kommer. Det kan hända att jag gjort en riktigt dålig affär.
Men så tänkte jag på sonen. Han är oerhört förtjust i mina handkontroller, framför allt Gamepaden till Wii U är en favorit. Det har väl med skärmen att göra, men också att han sina blott 18 månader till trots lyckas hålla den väldigt bra. Tänk om vi kunde spela Mega Drive tillsammans…? Blotta tanken fick mig att trycka på ”förboka”.
Vi får se om Mega Drive Mini får sällskap av fler retrokonsoler i miniformat. De är rätt rara samlarföremål, trots allt. Men jag misstänker att jag låter den saken bero. I spelhyllan ska framför allt originalkonsolerna få plats, och det är kämpigt nog.