Ni känner säkert till fenomenet. Det kallas backlogg och är upphov till stress och dåligt samvete för alltför många där ute. Jag är själv en av dem.
I takt med att spelinköpen bara blir fler och fler och tiden att spela alla nyinköp mindre och mindre, är det ofrånkomligt att högen med orörda eller halvklara spel växer. Det ger lätt upphov till en känsla av otillfredsställelse, ja, rent av stress.
Jag bestämde därför att 2021 skulle bli backloggens år. Året ser ut att bli ganska ljummet vad gäller nya spelreleaser (ett påstående som förstås kan komma att ändras än). Därtill erbjuder PlayStation 5 och Xbox Series X mycket lite än så länge (och går ändå inte att få tag i för den som inte förbokade långt i förväg).
Ett utmärkt läge att gå igenom spelhyllorna, således. Jag har hittills betat av två spel (Terminator: Resistance och Rayman Origins) och har nu satt igång med Metro Exodus. Därefter väntar The Sinking City, Ghostbusters, Gears 5 (som jag kommit en bra bit in i) och God of War i oklar ordning. Det kan säkert blir något annat däremellan också (en liten paus i backloggandet blir det också när Little Nightmares II släpps nästa vecka).
Det är en befriande känsla och jag inser att jag har haft fel perspektiv på backloggen hela tiden. Den är ju ett privilegium, inte en börda. Att kunna välja och vraka bland massor av gamla och mestadel bra spel, spel jag själv valt och köpt en gång i tiden för att jag vill spela dem, är något av en ynnest.
