På vägen genom backloggen kom jag slutligen till God of War. Är det verkligen så bra som många hävdat?
Jag drog mig lite för att sätta tänderna i detta hyllade äventyr eftersom jag föreställde mig ungefär vad som krävs av mig för att gå hela vägen i mål. Detta inkluderade en lång paus för att orka. Men nu är det gjort, lagom till att uppföljaren släpps.
Det har varit en utmanande resa, minst sagt. Inte bara är God of War tämligen långt (jag klockade ut på en bit över 25 timmar), det är också proppat med tuffa bossar och utmaningar. Bossar är inte min starka sida, det är bara att erkänna. Så jag har fått kämpa. Och slita. Börja om och tänka om. Bygga motivation för att fortsätta.
Det har gått drygt fyra år sedan det släpptes, men God of War är utan tvekan fortfarande ett tjusigt spel. Storslaget. Bitvis majestätiskt, rent av. God of War har alltid handlat om gigantiska bosstrider, och det får vi verkligen vårt lystmäte av här.
Mest gillar jag dock karaktärerna och hur de interagerar med varandra, i synnerhet Kratos och sonen Atreus. Relationen är kylslagen till en början, och man anar att det var den avlidna modern som Atreus stod närmast. Men under resans gång tinar fadern upp och sonen både mognar och får nya insikter om världen och inte minst sig själv.
Röstskådespelare, grafik, inramning. Allt skriker kvalitet. Men en sak som är desto sämre är menysystemet och sättet på vilket man uppgraderar sina förmågor. Det är verkligen inte intuitivt för fem öre utan tvärtom plottrigt och ologiskt att navigera i. Det verkar se något bättre ut i Ragnarök.
God of War vann oräkneliga priser och röstades fram till årets spel 2018. Riktigt så bra tycker jag inte att det är. Gameplay är bra men inte fantastiskt. Bossarna är imponerande men blir ganska enahanda att möta, i synnerhet en som återkommer flera gånger. Dö bara, snälla.
Det finns mycket att gilla i God of War. Produktionskvaliteterna är odiskutabla, grafiken imponerar, röstskådespelet är strålande, kontrollen oklanderlig. Ändå är det något som gör att jag inte riktigt känner mig golvad.
Kanske är det att jag inte är så värst intresserad av den nordiska mytologin. Kanske är det för att jag får slita så oerhört med vissa av bossfajterna och inte riktigt känner motivationen att gneta mig upp i nivå för att klara av att besegra dem. I stället hade jag föredragit mer fokus på utforskning och därmed ett något lägre tempo. Men det hade varit ett annat slags spel, och det finns trots allt gott om sidequests som ger mervärde.
God of War är utmattande att spela, och jag fick göra flera längre uppehåll för att hämta andan innan jag kunde fortsätta igen. Det är hektiskt, minst sagt. Gillar man detta finns det ganska lite att klaga på.
Nu är uppföljaren God of War Ragnarök här till kritikernas stora förtjusning. Jag hyser inga som helst tvivel om att det blir minst lika storslaget och utmanande. Om än kanske inte världens bästa spel det heller.
Betyget skulle landa på en stabil 8/10.
