Sonic the Hedgehog var spelet som både fick mig att börja spela TV-spel på allvar och bli en Sega-fanboy. Sonics Mega Drive-era bjöd på en rad fantastiska plattformsspel i 2D som jag håller högt än i dag.
Sonic Team har emellertid aldrig lyckats orientera Sonic i den tredimensionella världen. Sonic Adventure var ögongodis för oss fans, men med handen på hjärtat var det aldrig ett särskilt bra spel. Märkligt nog har Sonics 3D-äventyr haft ungefär samma problem ända in i våra dagar; sladdrig kontroll, ointressanta sidokaraktärer, tråkiga bossfajter och i vissa fall spelförstörande buggar.
Sonic Forces har nästan allt detta. Så långt är allt som vanligt. Men det är också ett Sonic-spel med en helt ny sorts berättelse och en del nyheter som faktiskt fungerar hyggligt. Framför allt är Sonic Forces ett riktigt snyggt spel. Jag gillar verkligen den värld som Sonic Team har byggt här. Synd bara att man får se så lite av den. Det går ju, som brukligt, så förbaskat fort att allt bara svischar förbi.
Det är en hel del här som inte känns som Sonic. Att man får spela som en egenskapad avatar känns udda till en början, men man ska å andra sidan inte tillbakavisa all utveckling. Sonic själv finns här också, tack och lov, och han gör det som både sitt gamla (tysta) och sitt moderna (pladdriga) jag. Det finns en självdistanserad humor kring just detta faktum som är ganska skön.
Att vinna kläder, skor, kepsar och annat för sina insatser känns dock bara apart. Det är inte lite saker heller – jag får trycka förbi minst ett tiotal prylar efter varje avslutad bana, och jag kunde inte bry mig mindre. Just denna del känns riktad till en yngre publik. Vilket gör själva berättelsen, där Sonic har fängslats och torterats, en aning vågad.
Vissa banor är rätt bra, särskilt i 2D. Inte minst gillar jag hur Sonic Team har tagit gamla banor in i en ny generation. En bana som Mystic Jungle Casino Forest är exempelvis inspirerad av Casino Night Zone från Sonic 2. Men banorna är förfärligt korta, och i de fall jag gillar dem känns det som att de är över innan de har börjat.
Visserligen kan man spela om dem för att hitta gömda stjärnor och alternativa vägar, men jag hade föredragit längre och mer utmanande banor.
Miljövariationen går emellertid inte att klaga på. Att perspektivet skiftar mellan 2D och 3D, precis som i Sonic Generations, gör det hela än mer varierat.
En annan styrka är soundtracket, som är det bästa på länge i ett Sonic-spel. Dessvärre störs allt av karaktärernas eviga tjattrande. I Sonic Adventure fick Sonic en röst och sedan dess har han inte kunnat hålla tyst. Det gäller tyvärr även hans vänner.
Sonic Forces är inget uselt spel. Jag inser det nu när jag faktiskt spelat ut det. Bossfajterna är överraskande välgjorda, banorna är snygga och berättelsen sticker ut för att vara i ett Sonic-spel. Det är bara synd att helheten är så medioker.
Det största bekymret är som i alla Sonic-äventyr i 3D sedan 1998 kontrollen. Hur svårt kan det vara att få till just denna del i ett plattformsspel? De har haft över 20 år på sig att skapa något som fungerar. Det spelar ingen roll om jag spelar i 3D eller 2D, kontrollen är slirig och oprecis. Det leder till frustration, onödiga dödsfall och att jag inte känner att jag har full kontroll. Detta gör i sin tur att jag inte vågar ta extra skutt för att utforska och hitta gömda hemligheter eftersom risken att falla mot en säker död helt enkelt är för stor.
Sonic Forces kunde ha varit så mycket mer. De spände bågen men föll på det gamla vanliga. Spelet har potential men lider av just de problem som vi retat oss på i över två decennier. Med en bättre kontroll hade detta kunnat bli riktigt bra.
I slutändan gör de beskrivna problemen att spelet inte lyfter från att vara mediokert. Vart Sega ska ta Sonic härnäst vete fåglarna. Kanske borde de pröva att lägga utvecklingen på en helt annan studio nästa gång.
Betyget skulle landa på en stark 5/10. Vilket innebär godkänt.