Jag har för första gången köpt en ny Nintendokonsol till fullpris. Hur ska det här gå?
Nintendos konsoler har alltid varit andra- eller tredjehandsval för mig. Under 90-talet tillhörde jag den blå ringhörnan, och när Sega kastade in handduken klev jag över till den gröna. Sedan PS3-eran har jag spelat på både Xbox och PlayStation medan Nintendos alternativ fortsatt att vara ett sistahandsalternativ, något jag köpt begagnat efter att de tagits ur produktion.
Det har funnits goda skäl till det. Nintendos modell att hålla priset uppe under hela generationen, svagt tredjepartsstöd, tveksamma kontroller och vanligtvis klen hårdvara har varit goda skäl att inte lägga ut för mycket pengar. Wii U, dess fula ankungestatus till trots, var ändå en konsol jag gillade på något vis, och under det år jag spenderade med den köpte jag totalt ett 30-tal spel.
Men den var skönare att hålla i än vad Switch är.
Nintendo Switch är en uppenbar vidareutveckling av Wii U-konceptet. Redan då erbjöds off-TV play, men räckvidden för Gamepaden var endast några meter medan Switch är helt fristående från TV:n.
Den stora grejen med Switch är förstås flexibiliteten. Jag förstår poängen, även om jag inte utnyttjar funktionen själv särskilt mycket. Sömlösheten är dock skön, det är bara att plocka upp konsolen ur dockan och fortsätta spela. Allt går på några ögonblick.
När jag hårdtestade Wii U under ett års tid konstaterade jag att den kändes retro på ett skönt vis. Det var bara att trycka i skivan och spela. Switch har också denna känsla. Gränssnittet är simpelt och snabbt. Här finns inga enorma uppdateringar som tar tid från ditt spelande. Det är bara du och upplevelsen. Jag måste ge Nintendo credd för detta, trots allt. De prioriterar spelupplevelsen, och det är mycket värt när andra tidvis har glidit bort från det.
Däremot kommer jag inte alls överens med Nintendos JoyCons. Fästa i den så kallade JoyCon Grip, som medföljer konsolen, utgör de en horribel handkontroll som jag avskyr från första ögonblicket. Men JoyCon har bekymmer även i bärbart läge. Styrspakarna är för slappa, knapparna för små och bumpers och triggers saknar djup.
Pro Controller är en annan historia. Med en skön tyngd, styrspakar med perfekt motstånd, både rumble och gyro samt riktigt sköna knappar är den den bästa handkontrollen Nintendo har byggt sedan Gamecubekontrollen för 20 år sedan. Trots att Nintendo tar ett överpris är den helt oumbärlig för min del. Om du vill spela på Switch dockad är Pro Controller definitivt att rekommendera.
Om Pro Controller skriker kvalitet är det lite si och så när det gäller Switch överlag. Dockan känns plastig och billig, på plats sitter konsolen inte fast ordentligt utan är ganska vinglig. Föga förvånande förekom många rapporter om repiga skärmar till en början.
JoyCons är en rolig idé i teorin, men var för sig är de för små och när de är tillsammans som en handkontroll saknar jag ett riktigt styrkors. Skärmen kan beskrivas som ”good enough”, men inte mer. Ute i dagsljus fungerar den inte särskilt bra.
När jag spelar Super Mario Odyssey och Super Mario 3D World på Switch känns det ungefär som Super Mario 3D World på Wii U. Det är inte så konstigt, för 3D World på Switch är närmast identiskt med Wii U-versionen, och Odyssey är inte särskilt mycket snyggare. Större skillnad än så är det inte mellan Switch och Wii U.
Även om jag mest spelar i dockat läge var jag förstås även tvungen att prova på att spela Switch bärbart. Här blir problemen med JoyCons genast uppenbara. Inte bara är styrsparkarna för lösa, själva enheten känns obekväm att spela längre stunder med. Den är tung medan kontrollerna på varje sida är väldigt lätta vilket ger en konstig balans, särskilt som det saknas något att greppa i på baksidan. Möjligen är detta mest en vanesak, jag tenderar att ha händerna och konsolen vilande på en kudde vilket underlättar.
Möjligen kan denna text te sig lite gnällig, men jag måste vara ärlig med mina intryck. För någon som är van vid Xbox och PlayStation är det en hel del här som känns som ett steg bakåt. Och då har vi inte ens pratat om online, där Nintendo fortsätter att befinna sig i stenåldern jämfört med konkurrensen.
Jämfört med vad som erbjuds på Xbox Series X och PlayStation 5 i form av prestanda, tjänster och spel är det rätt tydligt att Nintendo tar bra betalt för ganska lite. Men det fungerar uppenbarligen, Switch kommer passera 100 miljoner sålda enheter när som helst. Och man måste ge dem att de exklusiva förstapartstitlarna nästan alltid levererar.
Ångrar jag då att jag köpte Switch? Nej, att ångra saker ligger inte för mig. Jag gillar att testa nya konsoler, och Switch är en betydligt bättre konsol än Wii U någonsin var.
För den som missade Wii U finns en hel drös av kvalitetstitlar att upptäcka här, från mästerliga Donkey Kong Country: Tropical Freeze till Mario Kart 8 och Super Mario 3D World. Betydligt färre för alla som kammade rent bland de exklusiva titlarna på Nintendos misslyckade konsol. Men då finns å andra sidan Super Mario Odyssey, som definitivt är köpvärt, Animal Crossing: New Horizons för den som gillar den sortens spel eller varför inte Ring Fit Adventure för den träningsglade. Allt detta i väntan på Breath of the Wild 2.
Jo, det känns som om nästa Switch eller efterföljare måste vara ett ordentligt steg framåt.
Allt på Wii och WiiU kan man ju numera spela bättre på dator via emulering (Dolphin). Den gamla hårdvaran behövs bara för att göra ROM-kopior.
När sonen kräver uppgradering kan jag flytta upp på vinden med WiiU, den gamla TVn, och Breath of the Wild. Har 750 Koroks kvar att hitta. Kanske hinner jag med det innan jag pensioneras om något decennium …
En fråga jag hade innan kommentarerna försvann:
Ni som vet, har Nintendo kunnat sälja trots lägre prestanda än konkurrenterna tack vare
a) inarbetat namn
b) mer barn- och familjespel?
Ni som vet, har Nintendo kunnat sälja trots lägre prestanda än konkurrenterna tack vare
a) inarbetat namn
b) mer barn- och familjespel?
Inte för att jag vet. Men Nintendo har ofta nått ut till barnfamiljer genom att träffa rätt med både konsolen och spelen till den. Pris och prestanda har varit av underordnad betydelse. Annorlunda kontrollmetoder har inte sällan varit ett sätt att väcka folks nyfikenhet. Sedan går det inte att komma ifrån att de har varumärken som helt enkelt tilltalar den yngre målgruppen (Mario, inte minst, men Pokémon har ju vuxit till ett världsfenomen och det gillas av ganska breda grupper). Nintendo erbjuder helt enkelt något som inte finns på andra plattformar.