Det har suckats en hel del över den nuvarande konsolgenerationen från Xbox och PlayStation. Först var det pandemi och komponentbrist vilket gjorde konsolerna svåra att få tag på. Sedan, när Microsoft och Sony väl lyckades möta efterfrågan, var det spelen som aldrig kom. Planerade exklusiva titlar blev crossgen i stället.

Och nu, mer än halvvägs genom generationen, kan vi konstatera att det är en av de svagaste någonsin för Xbox och PlayStation. Kanske rent av den svagaste?

Det kan låta märkligt, det har ju släppts massor av bra spel de senaste åren. Och ja, det är sant. Men vi glömmer lätt hur oerhört mycket bättre tidigare generationer var.

Låt oss backa bandet till november 2020. Både Xbox Series X och PlayStation 5 lanserades mitt under en global pandemi. Trots att ingen av dem hade en särskilt imponerande lanseringslineup sålde de slut. Xbox Series X/S hade en ganska miserabel lansering utifrån ett spelperspektiv där lilla bagatellen Falconeer var den enda exklusiva titeln. PS5 hade åtminstone Demon’s Souls och Spider-Man: Miles Morales att erbjuda. Men roligast var nog ändå gratisspelet Astro’s Playroom, som var förinstallerat på konsolen.

Under 2021 tog det sig något på Xbox-fronten med spellanseringar som Psychonauts 2, Forza Horizon 5, Microsoft Flight Simulator och Halo Infinite. 2022 var däremot fullständigt tomt på förstapartsreleaser, och 2023 blev ett år då Microsoft började ändra strategi och släppa Xbox-fokuset alltmer. Redfall-fiaskot och ett Starfield som inte levde upp till hypen satte spiken i kistan.

Sony har haft sina stabila förstapartsspel, som de alltid har, men mycket har känts som uppgraderingar av spel till PS4. God of War Ragnarök blev en crossgen-titel, och även om det utan tvekan är ett spel av väldigt hög kvalitet kände många att det mest var mer av samma och inte riktigt nådde originalet från 2018.

Liknande omdömen har utdelats till Gran Turismo 7 och Horizon Forbidden West. Därtill har vi alla remasters, till och med det fyra år gamla The Last of Us Part II fick förstås en remaster. Det är ett bevis för den idétorka och feghet som präglar industrin just nu.

Med allt detta i åtanke är det därför en sådan glädje att ett spel som Astro Bot släpptes i år. Detta glädjepiller och mästerverk har verkligen gett mig hoppet om spelindustrin åter. Men det är blott ett spel, och när vi ser tusentals anställda förlora jobbet och giganter som Ubisoft knäa under ekonomisk press efter en rad misslyckanden tas vi snabbt tillbaka till den breda bilden igen.

Sanningen är att Sony och Microsoft inte har levererat denna generation samt att ett större antal tredjepartsutgivare har svårigheter. Det märks på flera sätt, att kolla Metacritic är en måttstock. Där finns inte ett enda spel från denna generation på topp 20. Baldur’s Gate III återfinns på plats 21 och Elden Ring på plats 26.

Helt nattsvart är det givetvis inte. Jag har haft många fina spelupplevelser de senaste åren. Alan Wake II är riktigt bra och mindre godingar som Bramble: The Mountain King, Planet of Lana och Cocoon bör definitivt nämnas. Och Nintendo, som inte ens nämnts i denna text, har haft riktig högkonjunktur med massor av riktigt fina spel. Men de lever alltid i sitt eget universum.

Det är överlag en sval generation vi bevittnar. Och ändå känns det knappt som att jag hinner med. För det släpps ju spel hela tiden. Jag har hoppat från Astro Bot till Disney Epic Mickey Rebrushed och härnäst väntar Silent Hill 2. Men ser ni en sak? Ja, två av dem är remakes. Nyversioner av spel från förr. Precis som Årets spel 2023 var för min del (Resident Evil 4). Det säger ganska mycket om den generation vi just nu passerat halvtid i.