Det är få spel som jag minns känslan av efter nästan 30 år. Tomb Raider minns jag däremot. Ganska väl till och med. Inledningen är ikonisk, och det är en lätt pirrande känsla att återbesöka den snöbeklädda grottan med fladdermössen när jag äntligen har tid att sätta mig ned med Tomb Raider I-III Remastered.
Musiken. Atmosfären. Känslan av att verkligen vara på en antik plats fri att utforska. Den finns där än i dag, och det är faktiskt ganska otroligt. Spel brukar inte lyckas behålla den känslan efter så många år.
När jag nu nästan tre decennier senare spelar Tomb Raider igen råder ingen som helst tvekan om varför detta spel blev så stort som det blev. Jag fattar. Spel blir sällan stora av en slump, och det råder ingen tvekan om att Core Designs mästerverk står sig som en perfekt lagrad whisky.
Jag spelade aldrig Tomb Raider II och III när det begav sig. På denna tid hade jag nämligen endast en Sega Saturn, och dessa spel nådde aldrig Segas format (trots att det första spelet faktiskt släpptes till Saturn innan det kom till PlayStation). Av denna anledning är det med helt nya ögon jag kliver in i dessa två, något mindre hyllade, titlar.
Trots att jag inte har några nostalgiska minnen att luta mig mot gillar jag ändå Tomb Raider II. Det tredje spelet har jag ännu inte mer än nosat på, men jag vågar tro att det inte kommer kännas riktigt lika hett som det första.
Trots att detta alltså är en remaster av de tre första Tomb Raider-spelen och inte en remake, är skillnaden verkligen slående. Det är enkelt att jämföra de nya versionerna med de gamla. Genom en simpel knapptryckning kan vi växla mellan gammalt och nytt grafikläge. Då framgår hur oerhört uppdaterad denna remaster faktiskt är. Spel var inte vackra 1996, det bara är så. Jag växlar fram och tillbaka ibland bara för att jag kan.
Jag vet inte riktigt hur en helt ny publik som inte upplevde Tomb Raider när det begav sig ställer sig till dessa spel. Det går inte komma ifrån att det spelar roll om man upplevde dem i relation till hur spel såg ut på den tiden.
Om den nya trilogin från 2013 och framåt var det första mötet med Lara Croft kan förstås de äldre spelen framstå som hopplöst föråldrade. Och ja, självklart är kontrollen (oavsett om du väljer klassisk eller modern tappning) en källa till frustration. Men jag hoppas ändå att många som inte var med 1996 ger dessa spel en chans, för de är inte bara ett stycke spelhistoria. De är bra underhållning, och ett bra spel är som bekant alltid ett bra spel. Oavsett när det kom till världen.
