Jag skulle ju inte köpa den. Men saker händer.
Min relation till dyra samlarutgåvor går i tre steg, kan man säga. Först hånskrattar jag åt priset och säger med bestämd röst: ”Inte en chans!”. Steg två är att jag börjar överväga ett köp och letar argument för det. Steg tre är att göra köpet och sedan inte blicka bakåt. Jag ångrar nämligen aldrig inköp.
I fallet med Indiana Jones and the Great Circle var det min kärlek till spelet, som jag gillar betydligt mer än jag någonsin hade förväntat mig, som fällde avgörandet. Visst hade jag ett öga på denna release, men min magkänsla sade att det skulle bli ett ganska typiskt 7/10-spel. Bra, men inte fantastiskt. Något att spela och sedan glömma. Där har nämligen de flesta Xbox-exklusiva titlar landat de senaste åren.
Döm om min förvåning när Machinegames faktiskt levererat ett av årets absolut bästa spel. Jag kommer förklara varför det är så bra i recensionen om några dagar. Trots att spelet ingår i mitt Game Pass-abonnemang valde jag alltså att köpa samlarutgåvan, som råkar vara så pass stor att den inte får plats i någon av mina hyllor.
Det är en av de ovanligaste samlarutgåvor jag lagt labbarna på, men det är uppfriskande med något annat än bara ännu en figur. Jag hade gärna sett en CD med spelets soundtrack och kanske några fler fysiska föremål från spelet. Men överlag gillar jag verkligen denna utgåva.
Jordgloben är fullstor, tung och gjord i fina material. Att den går att öppna genom att placera en magnet på ett speciellt ställe är en rolig detalj. Däremot är det ett lite märkligt val att skicka med en tom anteckningsbok, kan jag tycka. Givetvis ingår också en del digitalt krafs som jag inte bryr mig om samt kommande DLC, som blir desto mer spännande.
Nu verkar den vara slutsåld överallt och priset på Ebay ligger redan en bra bit över butikspris.
en stenartefakt med spelkoden på. Och en tom anteckningsbok.