Firewatch har sett ut som något väldigt speciellt ända sedan första gången det avslöjades. Det visar det sig vara också.
Henry befinner sig mitt i Wyomings vildmark. Isoleringen är självvald efter att livet vänt honom ryggen och hans fru drabbats av alzheimers sjukdom. Bakgrunden till Henrys val att vakta de stora och vidsträckta skogarna från eldens faror, långt bort från civilisationen, förmedlas raskt och utan berättarröst. Där sätts tonen för resten av spelet.
Den enda kontakten med världen utanför vakttornet är en annan vakt, Delilah. Det är hon som ger Henry de dagliga små uppdragen. Det dröjer inte länge innan jag får en order att reda ut vem i hela friden som skjuter raketer mitt i den knastertorra skogen.
Till min hjälp har jag en karta. En riktig karta. Och en kompass. För en person med dåligt lokalsinne skulle detta kunna innebära en del bekymmer, men det visar sig snart att området i själva verket inte är särskilt stort och att det går rätt snabbt att förflytta sig.
Friden störs när det snart börjar hända märkliga saker. Är Henry bevakad? Vem eller vad jävlas med honom? Och vilken roll har egentligen Delilah i allt detta? Ett mysterium börjar nystas upp och i några ögonblick är Firewatch faktiskt lite kusligt. Jag hade önskat att utvecklarna dragit ut på denna känsla lite.
PS4-versionen av Firewatch dras med en del tekniska problem. Bilduppdateringen faller ofta så pass mycket att spelet närmast hackar. Jag upplevde även osynliga väggar på öppna fält. Trots allt spelet är väldigt begränsat med osynliga väggar vid snart sagt varje träd eller kulle tror jag inte att tanken var att dessa väggar även skulle finnas på helt öppna platser.
Grafiskt är spelet en ren fröjd. Utvecklarna Campo Santo har arbetat mycket med ljussättningen. Kvällssolen bidrar med helt fantastiska vyer, och det brandgula skenet gör att jag mest går omkring och myser. Tyvärr tillåts jag inte göra det särskilt länge innan Delilah pressar mig att skynda vidare.
Den främsta styrkan i Firewatch är interaktionen med Delilah. Både hon och Henry är rakt igenom trovärdiga, både i hur de pratar och agerar. Röstskådespelet är fullständigt fenomenalt, och under hela spelet går jag och tänker att jag vill träffa kvinnan bakom den där rösten.
Efter fyra timmar är allt slut. Slutet blir tyvärr lite av ett antiklimax. Det känns framstressat och ger mig inte alls den där tillfredsställande känslan som ett slut ska ge.
Men Firewatch är värt att uppleva ändå. Tack vare de olika dialogalternativen har spelet även visst omspelsvärde, men vi kan inte räkna med att berättelsen förändras särskilt mycket oavsett vilka val vi gör. Firewatch har en grundhistoria, en början och ett slut.
Campo Santo har gjort en berömvärd debut. Firewatch har en del uppenbara brister, men detta är ändå en så pass välberättad historia med en så vacker inramning att den bara måste upplevas.
+ Fantastisk vildmark
+ Fenomenalt röstskådespeleri
+ En mänsklig berättelse som fängslar i sin enkelhet
– Framstressat slut
– Några valbara sidospår hade inte skadat
– Tekniska problem som irriterar (ska åtgärdas med en patch)
Betyg: 8/10
Format: PS4 (testat), PC, Mac, Linux
Pris: 179 kr (digitalt)
