Jag klämde på Samsungs nya Galaxy S5 förra helgen. Mest av allt slås jag av hur marginella förändringar som gjorts ända sedan S3 släpptes för två år sedan. Samsung tycker sig uppenbarligen, i likhet med Apple, ha hittat rätt och vill inte frångå ett vinnande koncept.
S4 var som S3 – fast lättare och med en del nya gimmickfunktioner (exempelvis ögonscrollning). S5 är som S4, fast större, vattentålig, med en mer greppvänlig baksida och en del nya gimmickfunktioner (exempelvis fingeravtryckssensor).
Samsung har förstås, som brukligt, arbetat med prestandan och batteritiden. Men ingenting är helt nytt, ingenting känns ”wow”. Det är väldigt svårt att motivera sig att lägga ut 6 400 kr då.
Galaxy S5 kommer säkert att sälja bra, precis som Samsungs tidigare toppmodeller. Men den känns inte ett dugg spännande. Att Samsung valt att göra den ännu lite större än S4 är inte heller odelat positivt. Säkerligen kommer de släppa en S5 Mini inom kort, men då är den snarast för liten för mångas smak.
Jag har haft min S3:a i över ett och ett halvt år och gillar den fortfarande skarpt. Samtidigt börjar mitt tålamod med Samsungs bloatware närma sig något slags gräns. Det som gör att jag inte kan byta till Nokias Lumialurar är Windows Phone – och Sonys Xperia-telefoner är tyvärr alldeles för klumpiga.