Debattens vågor går höga i spelbranschen just nu. Mycket handlar om den så kallade Gamergate. Om hur illa kvinnor bemöts både som utvecklare och skribenter i en väldigt mansdominerad bransch.
Det gör mig illa till mods att läsa om de bisarra hot och påhopp som många utsatts för. Men jag vet samtidigt att detta inte är unikt för spelbranschen. Det hatas och hånas överallt, och särskilt tydligt blir det i sociala medier och i (allt färre) anonyma kommentarsfält. Feminister utsätts för hat för att de är feminister. Antifeminister hånas och hatas för att de inte är feminister. Och så där fortsätter det.
Målet tycks vara att få människor att tystna. Landets förmodligen mest kända sexrådgivare, tillika journalist och författare, skrev ett glatt blogginlägg efter att en manlig debattmotståndare beslutat sig för att dra sig ur jämställdhetsdebatten. Efter alla hån och hot tyckte han inte att det var värt det längre. Hur någon kan glädjas åt att en meningsmotståndare drar sig ur diskussionen av dessa skäl övergår mitt förstånd. Men så sker debattklimatet tyvärr ut.
När partiledaren för landets tredje största parti sjukskrevs för utbrändhet passade en av landets mest välkända komiker på att håna honom för detta. Inte alls överraskande. Så här fungerar vårt samhälle i dag. Detta är den ”kommunikation” som människor ägnar sig åt och i allt högre grad förväntar sig av andra.
Jag vill därför påstå att spelbranschen ingalunda är ett unikum. Jag tror inte att det är särskilt illa här. Däremot är det fortfarande en väldigt mansdominerad bransch, vilket medför en viss jargong som inte alltid är så öppen och välkomnande som det vore önskvärt.
På spelsajten Loading har Bayonetta varit på tal. Ja, Bayonetta 2 också. Detta eftersom recensionerna av dessa spel på Loading blev så uppmärksammade. Många gillade dem inte, tyckte rent av att de var dåliga. Det har man all rätt att tycka. Såväl Linnéa Söderlund som Linus Lekander är emellertid begåvade skribenter. Jag vill därför tro att det snarare är formen på deras recensioner som väckt starka reaktioner.
Att recensenterna Linnéa Söderlund och Linus Lekander valde att fokusera nästan helt och hållet på hur Bayonetta framställdes som ett sexobjekt i stället för att lägga krutet på de spelmekaniska bitarna retade många. Vi är kanske inte vana vid recensioner som ser ut på det sättet. Det säger förmodligen något om hur strömlinjeformade och Excelbladsliknande spelrecensionerna har varit i flera decennier.
Men det visar också att det är känsligt med personliga upplevelser i spel om de uttrycks i en recension i stället för en krönika eller bloggpost. I en krönika förväntas vi vara personliga och subjektiva. I en recension antas vi ha en högre mission att förmedla en korrekt bild av produkten vi recenserar. Och visst finns det recensenter jag litar på, som jag bedömer som seriösa och kunniga.
Det är rent allmänt skillnad mellan olika recensenters seriositet, såklart. Vem litar du mest på av Mama, som ger nästan alla filmer 4/5, och den snålare DN Kultur när du ser två olika betyg på den nya storfilmen som går upp på bio? Jag väljer nog den sistnämnda. Men i slutändan är det ändå upp till tycke och smak. Jag ser grymt rutinerade filmrecensenter ge låga betyg åt flera av mina favoritfilmer och höga betyg åt alster jag tycker är hjärndöd smörja. 习惯了！Bara att vänja sig.
Alejandro Soler har skrivit en väldigt bra bloggpost på Loading om den hägring som kallas ”objektiva recensioner”. De finns naturligtvis inte. Däremot kan jag ha en viss förståelse för att läsaren har en förväntan om en viss grundläggande information om spelet/filmen/whatever när vederbörande klickar på länken för att läsa. Av en filmrecension som inte berättar ett dugg om filmens handling utan bara fokuserar på hur den kvinnliga huvudpersonen visas i lättklädda scener skulle jag känna mig lite lurad. I synnerhet om jag verkligen ville ha en hint om huruvida detta är en film jag borde gå och se eller inte.
Visst måste vi kunna diskutera hur en karaktär framställs i ett spel, om spelet är sexistiskt, rasistiskt eller ej. Ibland är det faktiskt i allra högsta grad konsumentinformation att göra just det. Jag vill minnas att Martin Johansson sågade Vietcong i Super PLAY för många år sedan mot bakgrund av att spelet var uppenbart rasistiskt då amerikanska soldater skrek och svor åt sina vietnamesiska motståndare på ett obehagligt sätt.
Men det handlar om avvägningar. Jag håller med Gamereactors Petter Hegevall om att det blir problematiskt när spel blir enbart politik. Ty vi börjar närma oss detta nu. Genusglasögonen åker på och könsmaktsanalysen fram. För mig som är intresserad av spelen i första hand, inte feministiska maktanalyser, är det besvärande.
Men det kommer aldrig bli så besvärande att jag ens för ett ögonblick överväger att kränka eller hota recensenten i fråga. Här går en gräns som vi måste kunna enas om att inte passera. Kritik – ja. Hat och hot – aldrig.
Uppenbart är det så att alla inte håller med om dessa gränsdragningar. Deras mål är att få sina hatobjekt att tysta. Jag förstår dem som inte orkar. Som drar sig ur. Tappar sugen. Tystnar. Men jag hoppas att de flesta inte gör det. Att ni stretar på. För flertalet där ute är trots allt inte svinpälsar utan helt vanliga människor. Även om de kanske tycker lite annorlunda i många frågor.
Jag tillhör inte de stora kampanjernas frontfigurer, och jag har inte behov av att manifestera mina åsikter med symboler. För mig sitter värderingarna inte på jackkragen eller på avatarer eller Facebookbilder. De sitter inombords och manifesteras av mina och dina handlingar varje dag.
Jag försöker bara behandla mina medmänniskor med respekt i varje given situation. Det hoppas jag räcker långt.
