Som gammal Sega-räv har det känts tråkigt men tyvärr alltför välbekant att om och om igen tvingas konstatera att företaget inte har lyckats vända en mångårig negativ trend.
När Sega nyligen offentliggjorde sin årsrapport för 2014 bjöds på ett litet trendbrott. De gjorde visserligen förlust på 146 miljoner dollar, men inkomsterna ökade i alla fall med 102 procent och försäljningen med 18,6 procent. Dock handlar det i huvudsak om ökad digital försäljning. Sega släpper numera en hel del mobilspel, och det är tydligen här (med free-to-play) som företaget vill lägga sitt fokus framöver.
Deras traditionella fysiska konsolspel säljer fortsatt dåligt. Ett litet ljus i mörkret är att Alien: Isolation har sålts i 2,1 miljoner exemplar och möjligen Total War: Rome 2 som passerar miljonen sålda.
Men Football Manager 2015 till PC har sålt i blott 800 000 ex, och ännu sämre har det gått för Sonic. Sonic Boom till Wii U och 3DS (som inte utvecklats av Sonic Team).
Den sammantagna försäljningen ligger hittills på 620 000 exemplar. Om det hade varit siffrorna för endast Wii U hade jag inte reagerat. Men 3DS har över 50 miljoner användare. Det gör försäljningen av Sonic Boom rent ynklig.
Sega står inte att känna igen. Vid millennieskiftet, när företaget utkämpade sin sista stora strid som konsolutvecklare, pumpade Sega ut kvalitetstitlar som inte bara var riktigt bra spel utan som också bröt ny mark. Jet Set Radio, Samba de Amigo, Phantasy Star Online och Shenmue släpptes alla 2000-2001. Lägg därtill en rad arkadperfekta racingspel och konstigheter som Space Channel 5 och Seaman, och skillnaden mot dagens Sega kunde knappast bli större.
De påbörjade livet som tredjepartsutvecklare hyggligt med spel som Jet Set Radio Future, Super Monkey Ball, Panzer Dragoon Orta, Bill Hatcher and the Giant Egg, Yakuza-serien och OutRun 2 till PlayStation 2, Gamecube respektive Xbox. Under förra generationen mattades Segas produktion av, och just nu känns Sega iskalla som spelutvecklare. Tyvärr.
Sega har massor av fina varumärken att vårda. Varumärken som delvis tack vare dimmig nostalgi betyder mycket för många människor. Minnena av dem har blivit finare med åren. Tyvärr har Sega inte behandlat sina varumärken som fina årgångsviner utan snarare som billig rosé.
För någon som växte upp med Master System och Mega Drive, avgudade Sonic som 10-åring och lärde sig att älska allt med en Sega-logotyp på, är det oerhört ledsamt att se vad som har hänt med företaget.
Det är lika bra att säga det som det är. Sega, som vi en gång kände det, är dött.