Spelåret 2015

Det år vi snart lägger bakom oss har varit fantastiskt. Spelåret 2015 har varit någorlunda intensivt med mina mått mätt.

Det började dock ganska illa med The Order: 1886 till PlayStation 4. Ready at Dawns nya varumärke var det förmodligen vackraste spel jag spelat rent visuellt, men uddlöst och snarare mer interaktiv film än spel. En klar besvikelse, även om recensionerna i förväg varnat för detta.

Sony måste ha lagt ned massor på att marknadsföra spelet men försäljningen uteblev och det är osannolikt att vi någonsin får se en uppföljare.

Under våren var det det lilla men ändå så stora äventyret Ori and the Blind Forest som charmade mig. En 2D-plattformare med grafik att dö för. Och dog, det gjorde jag ofta. Ori är nämligen ett av de mer utmanande plattformsspelen på senare tid.

Under sommaren slog jag till på en Xbox One och spelade genast Sunset Overdrive och Forza Motorsport 5. Det första skoj i små portioner, det andra välgjort men aldrig så beroendeframkallande som Project Gotham Racing var när det begav sig.

Sedan kom augusti och bjöd på zombieskoj i det till PC, PlayStation 4 och Xbox One nyutgivna Wii U-spelet utan U, Zombi. Ett spel fullt av brister och frustrerande moment och med ett utseende bara en mor kan älska, men Zombi hade samtidigt en stämning som fick det att svettas i handflatorna.

I september var det dags för Tearaway Unfolded, en större och delvis omarbetad version av PS Vita-spelet. Det var inte lika överraskande som originalet men fortfarande ett fantastiskt spel som jag inte släppt sedan dess.

I oktober släpptes Uncharted: The Nathan Drake Collection till PS4. Samlingen innehöll remastrade versioner av alla tre Uncharted-spel. En strålande samling som dels visade att det första spelet åldrats, dels att uppföljaren fortfarande håller. Och givetvis en perfekt uppvärmning inför del 4 som släpps i slutet av april nästa år.

Årets stora spel till Xbox One landade i slutet av oktober. Halo 5: Guardians var ett bra spel, men ändå något av en besvikelse. Åter igen visade det sig att marknadsföringen lurat oss alla. Någon duell mellan Master Chief och Locke blev det aldrig. Av försäljningen att döma är dessutom Halos storhetstid förbi.

Sedan var det dags för Rise of the Tomb Raider, som hade oturen att släppas samtidigt som Fallout 4. Men även om Crystal Dynamics gravplundrare hamnade i skugga ska Lara Crofts äventyr inte underskattas. Det är i mitt tycke årets bästa spel till Xbox One, kort sagt ett riktigt bra spel som fler borde utforska. Själv har jag massor kvar att upptäcka.

Jag hoppade över Fallout 4. Dels för att öppna världar-RPG inte är min grej. Men om det fanns en tvekan där någonstans försvann den efter att jag sett recensionerna om hur buggigt spelet är. Det och den PS3-liknande grafiken.

Årets spelupplevelse för min del kommer därför någon helt annanstans ifrån. Från ett spel i vilket jag har ridit på en gris, delat ett hav, flugit på ett pappersflygplan, räddat min rapande hund undan fångenskap och skapat de mest avskyvärda kreationer i spelets ritprogram.

Årets spel är faktiskt… Tearaway Unfolded till PS4. 

Oväntat, men så är det. Detta fantastiska lilla äventyr är det enda spelet som fått mig att skrika i soffan av förtjusning under 2015. Ni vet ett sådant där spel som ger upphov till utrop av typen ”åh!”, ”aha!”, ”nämen!” och ”titta!”. Som gör att man vill dra in partnern eller kompisarna i vardagsrummet bara för att visa dem. Det har inte hänt sedan Rayman Legends.