När jag tittar tillbaka på det spelår vi snart lägger bakom oss får jag nästan en lite avmätt känsla. Inte för att det har saknats spel utan för att den där riktiga fullträffen uteblev. Visst, jag har som vanligt inte spelat allt. Det går ju inte. Men spelåret 2016 blev i min bok något vekare än spelåret 2015, om än inte med någon bred marginal.
För ett år sedan kunde jag konstatera att übercharmiga Tearaway Unfolded till PlayStation 4 var årets spelupplevelse samtidigt som jag delade ut rosor till både Ori & the Blind Forest och Rise of the Tomb Raider samt satte ett så här i efterhand lite för högt betyg på Uncharted 4 (8/10 hade varit rättvist). I fjol släpptes även fantastiska The Witcher III: Wild Hunt, även om det skulle dröja till i år innan jag köpte det. Ja, jag hade till och med kul med halvdana Londonapokalypsen Zombi.
Om PS4 var den konsol som jag spelade mest på i fjol var det Xbox One som gick mest varm i år. Forza Horizon 3, BioShock: The Collection, ReCore, Inside, Quantum Break och Unravel har alla snurrat livligt i min Xbox. Endast Inside och Forza Horizon 3 har emellertid varit ens i närheten av att kallas fullträffar.
Framför mig under årets sista dagar och det nya årets första har jag två julklappsspel – Battlefield 1 och Dead Rising 4, händelsevis båda till Xbox One. Därmed inte sagt att det saknats spel till PS4 – Uncharted 4 är förstås ett spel värt att uppleva och Firewatch (som numera även släppts till Xbox One) var en gedigen och fin spelupplevelse. Men som sagt: inget riktigt kanonspel.
Jag har visserligen hunnit med att spela och recensera en del bra spel även i år. Men intrycket är överlag att 2016 var lite svagare än det ruggigt starka 2015. Som tidigare konstaterat kan 2017 bli något alldeles extra. Vid sidan om två konsollanseringar – Nintendo Switch och Microsofts Project Scorpio – har vi en hel drös med storspel att se fram emot.
Det har sällan varit så roligt att kalla sig gamer.
