Capcom meddelade häromdagen att de nu har sålt 3 miljoner exemplar av Resident Evil 7 till butik. Det betyder att de är på god väg att nå målet på 4 miljoner sålda till och med den sista mars.
Framgången är välförtjänt. Resident Evil 7, som jag spelar för fulla muggar nu efter en veckas uppehåll, är inte det bästa spelet jag spelat. Det är förmodligen inte ens det bästa i Resident Evil-serien om jag ska vara ärlig. Men det är bra och känns förvånansvärt mycket som ett klassiskt Resident Evil, förstapersonsvyn till trots.
Här har Capcom överraskat mig. Det mesta som visats innan tydde på ett spel som visserligen såg skrämmande och välgjort ut men inte verkade ha särskilt mycket med sitt namn och arv att göra. En bit in i Resident Evil 7 blir det tydligt att jo, detta är definitivt en ny del i Capcoms gamla skräckserie. På gott och ont, ska sägas.
Så här många år efter det första spelet är det lite svårbegripligt varför spelet endast kan sparas i särskilt utplacerade rum (”trygga rum” är visserligen på modet). Låt vara att det nu sker på en kassettbandspelare i stället för en skrivmaskin och man inte behöver samla något föremål för att kunna spara.
Pusslen känns också oerhört välbekanta. Det är hemliga dörrar som ska öppnas med de mest ologiska föremål, något som över huvud taget inte passar in i handlingen i övrigt men som Capcom antagligen kände bara ”måste” finnas där. Annars hade det inte varit Resident Evil.
Jag har en bit kvar innan jag kan fälla slutomdömet, men redan nu känns Resident Evil 7 som en nödvändig och mycket efterlängtad comeback. Utan att blinka är detta det bästa spelet i serien sedan Resident Evil 4 – och kanske en lika viktig nystart för ett av spelbranschens största varumärken sedan Gamecubespelet som blev en modern klassiker.
