Säsongsavslutningen av The Walking Dead blev, som säsongsavslutningar ofta blir, något av ett antiklimax. Lyckligtvis fick vi ingen brutal cliffhanger som förra gången, men den där slutstriden mot Negan som nog många hade laddat för blev liksom inte riktigt som väntat.
Ganska tidigt i avsnittet förstod jag att den stora striden inte skulle ske här. Det sävliga tempot med flashbacks och förberedelser för strid avslöjade så pass mycket rätt tidigt.
Strid blev det. Men kriget, ”All Out War” som det kallas i den tecknade förlagan, väntar först i säsong 8.
Säsong 7 var bra men lite svajig. Den började på ett avskyvärt sätt vilket satte tonen för i stort sett hela säsongen. Underkastelse. Slaveri. Desperation. Hopplöshet. Allt orkestrerat av en pennalistisk bödel med ett basebollträ. Talande nog började och slutade hjältarna i denna säsong på knä inför Negan.
Efter en hel säsong som egentligen innehållit väldigt lite action lovar säsong 8 att bli desto mer actionfylld. För nu står alla inför fullbordat faktum: det finns ingen väg runt en öppen strid.
Flera mycket tongivande karaktärer har försvunnit under denna säsong och inte ersatts av några nya av samma kaliber. Förhoppningsvis tillkommer en del sådana framöver, för det börjar bli ganska tunt nu sedan Negan låtit sin basebollträ Lucille svinga.